-Jo min son, när jag är ute och göra mina vandringar genom stan så händer det rätt ofta att folk hejar, vill prata och ibland bjuder man in mig på te. Sådan verkar kurderna vara. Nyfikna och generösa.
Det hann gå en knapp minut efter jag sagt det där så dök plötsligt en ung man upp och höll fram en liten skål med godis.
– Varsågod, sa han, men på kurdiska förstås. Vi tog en bit choklad och så började han vinka med sin hand. En invinkande gest – ”följ med in i huset gest”. Mattias och jag kollade på varann och och snabbt bestämde vi oss för att hänga på.
Där inne var en hel familj,minst 10 personer i alla åldrar. Vi visades in i det fina vardagsrummet och tog plats i fåtöljer. Överallt var det nyfikna, glada, vänliga ögon som mötte oss och en man tog till orda:
-Välkomna till vår familj, sa han på rätt bra engelska.
Vi presenterade oss och så var snacket igång. Vi snackade mat, fotboll, könsroller,Saddam och massa mer och vi drack juice och käkade nötter och det kändes bara så väldigt trevligt. Tiden tickade på och efter 3 timmar! så ville familjen bjuda oss på middag.
Vi blev kvar och åt kyckling, bröd och bönor. Vi satt på golvet men några ur familjen eftersom inte alla fick plats i köket.

Det blev en riktigt bra kväll. Vi bytte adresser och ska kanske ses igen.
Så kan det gå till här och givetvis så tänker jag på hur sällan jag bjudit in äkta främlingar i mitt hem hemma i Sverige. Hemma så planeras det och bokas in helgmiddagar. Det kan ju också vara trevligt men jag gillar den här spontana gästfriheten och hjärtligheten.
Så snälla ni därhemma! Grabba tag i en kurd eller varför inte en somalier eller kanske grannen och bjud in på en kopp te eller vad som helst. Jag tror världen skulle bli ett mycket trevligare ställe att leva på om vi gjorde så. Jag ska försöka komma ihåg det när jag nån gång kommer hem!

Kurdiska rytmer strömmar ur högtalarna på kaféet där jag hängt ett par timmar. Här finns Internet, här finns lite lugn och ro för att samla tankar igen efter några rätt hektiska veckor. 
Jag är tillbaka i Slemani efter två  veckor  med besök bl.a i Orsa och i Oslo. 
Det kändes riktigt skönt att komma tillbaka och speciellt kul var det  för att Mattias min äldsta son följde med för att på plats dela mina äventyr för  en vecka. Nu har Mattias åkt tillbaka till Uppsala igen efter några riktigt roliga och intensiva dagar här i Kurdistan. Det är inte för inte det känns lite tomt, så då tänkte jag fylla den tomma tiden med att skriva i bloggen igen:
Här sitter Mattias och njuter i solen på min balkong. Den värsta värmen har dragit vidare och nu så är det ca 20 grader om dagarna och det regnar ibland. Hösten är på väg sägs det. Till vänster på bilden ser ni en minaret. En minaret som kommer att få ett alldeles eget kapitel framöver. För det är den värd. Den hörs, den syns och den känns…
Veckan som har gått har fyllts med fortsatt krånglande med den lokala skolförvaltningen. Ibland slår de knut på sig själva och kommer faktiskt även på det. Det är rätt spännande och unika tillfällen att vara med om.
Mattias vecka har annars fyllts med bland annat en för oss ovanlig konsert där klassisk musik och näst intill pornografiska texter förmedlades av en omåttligt populär kurdisk skald och tonsättare. Det kanske också kan bli ett kapitel. 
Dagarna här nere är fyllda av just  kapitel med för oss ovanliga händelser. Några av de kapitlen tänker jag dela med mig av. 
Khodaa Haafeez = Adjö 

Sommarvärmen i Kurdistan har bytts ut mot ett par veckors 6 gradig höstluft i Dalarna. Det känns lite som att vara i en bubbla att komma hem efter 5 veckors jobb i Mellanösternkultur. En rätt trevlig bubbla iochförsig! Igår blev det en längre vandring i skogarna vid Hökberg. Det är något som jag verkligen längtat efter.

De finns överallt, i olika skepnader med olika blickar med olika stilar men något förenar.
De stolta, väderbitna, uttrycksfulla farbröderna. De man så lätt börjar fundera över vilka liv har de levt, vad har  hänt, vad bär de med sig för historier. Kanske jag kan lite mer kurdiska än dag så jag kan fråga=) De får följa med mig i minnet nu när jag åker hem till Sverige ett par veckor.

Med vindrutorna nere virvlar den varma sommarkvällen in i bilen och vi sitter tysta för en stund och äter peacannötter. Det fläktar skönt när vi är på väg över bergen genom dalar i det Irakiska landskapet. Mina kollegor lovar mig att vi ska komma tillbaka någon gång i dagsljus för att verkligen se den vackra naturen.
Jag och två kollegor är på väg hem från den kurdiska huvudstaden Hawler eller Erbil som irakierna säger. Vi har har varit på stort uppdrag idag med möten på utbildningsministeriet, finansdepartementet och sist men inte minst ett besök hos Kurdistans läroplanschef!

För att göra en lång historia bloggkort så har vi varit i huvudstaden för att reda ut rätt rejäla meningsskiljaktigheter. I grund och botten handlar det om ,” va faan är egentligen en folkhögskola”! Efter oftast mycket intressanta och bra samtal där vi känner att vi har tagit flera kliv framåt så sitter vi alltså i bilen igen och färdas de 20 milen tillbaka till Slemani eller Sully som även jag får börja säga efter min första månad här. Ibland är vi tysta men lika ofta så diskuteras det vilt kring olika skolutvecklings frågor och framtida strategier. Det känns som energi har frigjorts.
Sen säger en av kollegorna när vi ser Sully några kilometer bort;
– Det är svårt att förklara för dig Henrik, men när man ser Sully sådär lite ovanifrån och är på väg hem så infinner sig ett lugn, en sorts stolthet för staden vi bor i. Det känns likadant varje gång man kommer hem igen.