Med vindrutorna nere virvlar den varma sommarkvällen in i bilen och vi sitter tysta för en stund och äter peacannötter. Det fläktar skönt när vi är på väg över bergen genom dalar i det Irakiska landskapet. Mina kollegor lovar mig att vi ska komma tillbaka någon gång i dagsljus för att verkligen se den vackra naturen.
Jag och två kollegor är på väg hem från den kurdiska huvudstaden Hawler eller Erbil som irakierna säger. Vi har har varit på stort uppdrag idag med möten på utbildningsministeriet, finansdepartementet och sist men inte minst ett besök hos Kurdistans läroplanschef!

För att göra en lång historia bloggkort så har vi varit i huvudstaden för att reda ut rätt rejäla meningsskiljaktigheter. I grund och botten handlar det om ,” va faan är egentligen en folkhögskola”! Efter oftast mycket intressanta och bra samtal där vi känner att vi har tagit flera kliv framåt så sitter vi alltså i bilen igen och färdas de 20 milen tillbaka till Slemani eller Sully som även jag får börja säga efter min första månad här. Ibland är vi tysta men lika ofta så diskuteras det vilt kring olika skolutvecklings frågor och framtida strategier. Det känns som energi har frigjorts.
Sen säger en av kollegorna när vi ser Sully några kilometer bort;
– Det är svårt att förklara för dig Henrik, men när man ser Sully sådär lite ovanifrån och är på väg hem så infinner sig ett lugn, en sorts stolthet för staden vi bor i. Det känns likadant varje gång man kommer hem igen.