-Jo min son, när jag är ute och göra mina vandringar genom stan så händer det rätt ofta att folk hejar, vill prata och ibland bjuder man in mig på te. Sådan verkar kurderna vara. Nyfikna och generösa.
Det hann gå en knapp minut efter jag sagt det där så dök plötsligt en ung man upp och höll fram en liten skål med godis.
– Varsågod, sa han, men på kurdiska förstås. Vi tog en bit choklad och så började han vinka med sin hand. En invinkande gest – ”följ med in i huset gest”. Mattias och jag kollade på varann och och snabbt bestämde vi oss för att hänga på.
Där inne var en hel familj,minst 10 personer i alla åldrar. Vi visades in i det fina vardagsrummet och tog plats i fåtöljer. Överallt var det nyfikna, glada, vänliga ögon som mötte oss och en man tog till orda:
-Välkomna till vår familj, sa han på rätt bra engelska.
Vi presenterade oss och så var snacket igång. Vi snackade mat, fotboll, könsroller,Saddam och massa mer och vi drack juice och käkade nötter och det kändes bara så väldigt trevligt. Tiden tickade på och efter 3 timmar! så ville familjen bjuda oss på middag.
Vi blev kvar och åt kyckling, bröd och bönor. Vi satt på golvet men några ur familjen eftersom inte alla fick plats i köket.
Det blev en riktigt bra kväll. Vi bytte adresser och ska kanske ses igen.
Så kan det gå till här och givetvis så tänker jag på hur sällan jag bjudit in äkta främlingar i mitt hem hemma i Sverige. Hemma så planeras det och bokas in helgmiddagar. Det kan ju också vara trevligt men jag gillar den här spontana gästfriheten och hjärtligheten.
Så snälla ni därhemma! Grabba tag i en kurd eller varför inte en somalier eller kanske grannen och bjud in på en kopp te eller vad som helst. Jag tror världen skulle bli ett mycket trevligare ställe att leva på om vi gjorde så. Jag ska försöka komma ihåg det när jag nån gång kommer hem!
Henrik Göthberg 
fantastiskt bra verkligen.
Hej Henrik!
Jag önskar, jag hade varit på plats i Slemani i den góa värmen, som för länge sen har utvandrat från Skattungbyn. Åtta blixtrande minus i morse. Hela helgen har åtgått till att proppa källaren med ved för att överleva den stundande boxkylan i ett illa isolerat -50 tals hus. Jag är helt säker på, att uttrycket ”Elda för kråkorna” härstammar från min hyrda boning.
Det var mycket trevligt att få träffa dej några timmar, när Du var returnerad på kort visit. Du har uppenbarligen inget enkelt uppdrag att utföra, men spännande och stimulerande så det förslår. Jag hade redan nu velat vara på plats i Slemani, inte bara för värmens skull, utan även för att plocka lusen av den lokale skolpampen. Han har tydligen tagit på sej rollen som folkbildningens Fonus dvs. dödgrävare. Jag funderar, varför han jävlas. Vet Du/Ni det? Du har ju försökt komma honom under skinnet. Döljer han något?
Att vara granne med en minaret eller en tupp fördrar jag nog en minaret. Den har väl endast fem böneutrop per dygn, medan tuppens ligger på minst 500 och dessutom på totalt olika tider.
Den kurdiska gästfriheten och den varma vänligheten saknar jag enormt i det svenska samhället, som tyvärr även jag är nedsmittad av. Men jag erinrar mej, när Ingrid och jag hade matlag, bjöd vi in en Skattungebo, som vi aldrig umgicks med eller bjöd in på våra gemensamma bjudningar. Det blev enormt uppskattat och många góa samtal kom till stånd. Tack för att Du påminde mej.
Hälsar den numera upptinade Hypofrysen af Frosten
Hej Henrik ! Fina bilder och berättande. Jag vill veta hur och var jag ska betala dig. Hör av dig Gunn
Hej på er! Ja visst är det en bra sed att öppna upp hemmen och bjuda in främlingar =)
Jåke – ja vi försöker komma på vad problemen sitter i men mycket handlar det om okunskap. Vi måste bli bättre på att förklara vad det är vi egentligen håller på med härnere. Det man inte förstår kan det ofta vara lättare att säga nej till försäkerhetsskull, för då vet man ju att inget kan hända. Men vi ger oss inte. Mattias och jag påbörjade en film som jag ska göra klart. En film som ska visa vad folkbildning egentligen handlar om.
Så sant! Nu blir det kaffe med grannarna:)
Heja! Va kul! Thats the way to go! Hur gick det ? =)
Utmärkt idé med film. Jag funderar, vad har din föregångare och föreningen Tornseglarna sysslat med under flera års tid??? Samtidigt är det ingen lätt match att gå från diktatur till demokrati på knappt tio år, det som tog Sverige flera hundra år. Ändå hade vi starka folkrörelser i ryggen, som drev på.
Får Du ingen rätsida på den lokale skolpampen, råder jag dej att kontakta F-programmet i Linköping. T.ex. Bernt Gustavsson, han är folkbildningsforskare och doktor i Idéhistoria och idag pensionär (tror jag), en mycket trevlig och kunnig person. Kanske kan han hjälpa dej. F-programmet har kanske t.o.m. färdiga filmer om folkbildning, som de snabbt kan skicka över till dej. Annars kan kanske någon annan svara på dina frågor som Ann-Marie Laginder ann-marie.laginder@liu.se Hon är ansvarig för Folkhögskolelärareprogrammet, Linköpings universitet eller Lena Larsson, utbildningsadministratör lena.larsson@liu.se
Hälsar Blomman
Hej Jan-Åke
Du har så rätt med hur kort tid det har gått sedan landet var i en diktators händer. Det måste jag alltid tänka på när frustrationen iblan blir för stark. De ser och lär av andra länder och försöker förändra ett steg i taget. Men det sitter också en stark kultur i benmärgen. En kultur där konflikter och misstroende varit grunden i århundraden. I det perspektivet så gör man verkligen så gott man kan.
Vi kommer att kämpa vidare härnere på alla möjliga sätt. Härom veckan fick jag en chans att berätta för the first lady of Iraq om folkhögskola =) Jag mötte Talibanis fru på en vernissage. Hon var faktiskt rätt intresserad och sa att om vi behöver hjälp är det bara att höra av sig. Sen har jag varit i Erbil , Kurdernas huvudstad och presenterat vårt arbete för parlamentet. Efter det så blev det riktigt bra diskussioner om utbildning överhuvudtaget. Hjälp utlovades också från utbildningsutskottet.
Kampen den går vidare!
Tack för dina tips och e-postadresser!