Att bo granne med en moské och minaret med tillhörande böneutropare är nåt jag aldrig har gjort förut i mitt liv! Men nu är det faktum och jag håller på att försöka förstå denna för mig helt nya kultur. Ljudet kryper in min lägenhet och när jag är på min balkong så är jag på första parkett till stadens enda Shiamoské.

10% av alla muslimer i världen är Shiiter och den stora gruppen är Sunniter.
Shiagänget tror att Ali har fått uppdraget av Mohammed att tolka koranen på jorden. Shia muslimerna vill också att Islams lagstiftning ska vara vägledande i alla politiska och ekonomiska frågor som finns i dagens samhälle.
Förra veckan var det dags för  Aashura som är Shiiternas viktigaste högtid. Shiiterna anser att det är den viktigaste händelsen i världshistorien. Alis son, Husayn dödades vid slaget vid Kerbala och har blivit en gigantisk symbol för martyrskapet. Det är Husayns martyrskap som hedras vid Aashura och då ska alla shiiter lida martyrskap i dagarna 10. Det är då man kan se muslimer gå runt och slå sig själva för att verkligen känna av Husayns lidande. Det är också denna helg som det blir oroligheter världen över och Shiiterna attackeras på alla sätt. I år så dödades flera shiiter i Pakistan och 100tals skadades av en bomb.
I mitt lilla kvarter gick det förhållandevis lugnt till. Hundratals människor kom till moskén och det var aktiviteter dygnet runt. Ibland kunde jag höra hur man som på värsta hockeymanér skandera Ali, Ali, Ali inne i moskén och jag såg hur de slår sig själva över bröstet och i huvudet och jämrar ut sitt lidande.

Det är otroligt att se denna hängivenhet dag ut och dag in hos de här muslimerna som kommer till moskén och försöka fatta hur de tänker och känner och hur otroligt styrda de är av bönerutiner och koranen. Och jag tänker på allt våld och förtryck som finns inbyggt i religionen. Många muslimer som jag nu umgås med förklarar hur så många grupper inom islam feltolkar koranen. Koranen är inte alls födömmande och förtryckande menar dem och de tar avstånd från all våld i Islams farvatten. De säger att Koranen egentligen hyllar jämställdhet och mänskliga rättigheter, att homosexualitet inte fördöms osv…

Ja jag har iallafall kommit lite närmre den muslimska kulturen genom att vara här. Men jag blir kanske bara mer förvirrad för det är ju så ju mer man vet desto mindre vet man. Den tesen stämmer riktigt bra.
Och min granne böneutroparen fortsätter att ropa och kalla sina får flera ggr om dagen med början lite efter kl 5. Men hör och häpna, det har gått så bra att inte vakna vid den tiden hur han än kämpar med att få upp även mig ur sängen så lyckas han inte!

Att vandra i Kurdistan som vi ofta göra i våra svenska fjäll och skogar är lite ovanligt. Det är många som är vana med att plocka svamp och örter i skogen och på bergen. Man vandrar med ett syfte.
Att okynnesvandra , njuta av naturen , upptäcka nya platser, motionera och bara vara ute är inte alls lika inne som det är i Sverige.
Klart det finns en del konkreta förklaringar till detta. Fritidsbegreppet är relativt nytt, det finns ingen allemansrätt och det finns fortfarande minor som ännu inte är upplockade. Dessa skäl är förstås goda men det verkar som om det börjar skymta en sorts längtan av att vara ute mera är på väg. Liten förändring men naggande god.
Det finns mycket vacker natur runt om där jag bor. Stan ligger ca 800 m.ö.h och är omringad av berg som är ca 1500 meter höga. Det finns vackra dalar, skogar och bäckar och vädret är ofta inbjudande att ge sig ut i.
I helgen som var stack jag iväg till staden Rania som ligger knappt två timmar norrut från Slemani. Där finns en privat skola som drivs av människor som vill förändra det kurdiska skoltänket radikalt. Jag hälsade på på skolan och en liten känsla av folkhögskola men på lågstadiet infann sig direkt. Demokrati, respekt och kreativitet var begrepp som kändes av bland elever och lärare i klassrum och korridorer. Det var kul att se.
Flera av lärarna bor i ett kollektiv inne i stan och det var där jag skulle tillbringa helgen.
Här finns ett gäng som vandrar ofta i bergen. De har friluftsprylar så de kan övernatta och laga mat ute.
Vi stack ut en eftermiddag i sensommarvärme och åkte iväg en halvtimme med bilen. Vi kom fram till en vacker dalgång där vi parkerade bilen och så började vandringen upp i bergen. Vi gick bland kossor och stenmurar och gamla odlingslandskap. Valnöts och mullbärsträd växte på de branta sluttningarna och vi passerade en fåraherde som såg ut som en fantastisk livsnjutare.

Efter ett tag stannade vi vid en bäck för att göra upp eld och koka te.
Vi fortsatte högre upp i bergen och kom fram till en gigantisk grotta där det hade bott människor periodvis i århundraden. Rykten går att ännu har ingen hittat slutet av grottan.

Det blev en njutbar dag med kul sällskap och vi planerade nya turer på vägen ner för berget.
Som alltid i Kurdistan så finns det nån sorts dramatik inblandad. Vi är högt uppe i bergen och spanar österut mot Irans gräns. Där ,ett par mil bort, har PKK flera läger berättar mina vägvisare. För några veckor sedan bombade Turkiet där men tydligen missades målet och inga skadades. Politiken, konflikterna, livsöden, kampen är alltid så närvarande var man än är i denna del av världen. Det finns så mycket att försöka förstå här och min resa går vidare.

Jag har haft varma månader här i Kurdistan. Den första tiden var det konstant 38 grader på dagarna och klarblå himmel. Efter ett tag vande jag mig vid värmen. Det är torrt klimat så värmen är överkomlig. Sen stack jag Sverige för ett par veckor och när jag sen kom tillbaka så möttes jag av de första molnen och även nån regnskur. Nu har temperaturen hamnat runt dryga 20 på dagarna och nätterna är rätt svala.
Löven har börjat gulna och en höst är klart på väg. Det kommer att bli kallare närmsta månaden och på nätterna närmar det sig nollan sägs det . Det kommer att regna mer och sen framåt januari kommer det snö. Snön kan visst ligga kvar i bergen några veckor men det kan också bli snökaos här i stan. Jag undrar hur det blir med trafiken. Många kör galet redan idag och hur blir det sen i den kuperade stan med slask och lite is och inga vinterdäck. Det ordnar sig nog. Det brukar ordna sig . På nåt sätt.
Annars så har den senaste tiden bara rusat fram. Möten, diskussioner med alla möjliga typer på alla möjliga nivåer. jag har spridit folkbildningstankar i taxibilar, till kebabförsäljare, till HIV-testare på immigrationsmyndigheten, till the first lady of Irak. Den sistnämnde som heter Hero ! är  alltså Iraks presidents fru. Jag mötte henne  på en vernissage. En vän presenterade mig för henne och jag fick chansen att berätta om folkhögskolans väsen och hon lyssnade och frågade intresserat. Alla som jag pratar med är klart nyfikna och positiva. Många frågar hur man kan ansöka och vilka kriterier som gäller för att komma in på skolan. Även om allmänheten är intresserade så har vi fortfarande våra problem med byråkraterna. Vi har tagit stora kliv framåt efter att vi fick till ett möte med utbildningsministern. Han fattade snabbt och blev förbannad på de som har ansvar för att hjälpa oss men som har misslyckats med sina uppdrag. Det var skönt att möta en obyråkratisk minister som lyssnade och ville förstå. Jag vågar inte jubla en men det känns som vi är nära lösningar på våra största problem. Mitt sköna lärarkollegiums kampanda är stark än så länge och eleverna ger massa god energi tillbaka. Dessa ingredienser gör att det känns väldigt meningsfullt att vara här och jobba och leva.
Jag lutar mig tillbaka, sippar på Caffe 11’as Cappuchino och funderar på vad nästa blogginlägg ska bli.

Vi styr skolans utflykt högt upp i bergen i östra Kurdistan bara ett äkta stenkast från den iranska gränsen. Eleverna och lärarna njuter i det underbara sensommar vädret som börjar ha lite höst i sig. Skön musik strålar ur högtalarna och vi äter knytkalasmat, snackar, dansar och har det riktigt bra.
Jag och några kollegor tar en liten promenad och stöter på en man som bor i ett mycket enkelt skjul en liten bit bort. Det är det enda huset här uppe bland bergen och det är en halvmil ner till närmsta by. I huset bor en man som kommer oss till mötes. Vi börjar prata.

Mannen heter Fatah. Vi börjar ställa lite nyfikna frågor om hur det har varit att bo så nära gränsen, att vara den sista utposten från Iraks sida.
-Jag har bott här i 60 år berättar Fatah. Jag vill inte bo någon annanstans, jag trivs här.
När kriget mellan Iran och Irak pågick som mest så fick han flytta en tid från sin lilla gård till en större stad. För då pågick verkligen ett krig i hans trädgård.
– Men när det tog slut så flyttade jag tillbaka hit igen, säger han och pekar ut mot sin trädgård. Fatah berättar att det är han som har planterat de gigantiska valnötsträden runtomkring.
Plötsligt går han iväg ifrån oss. Han går in i sitt hus och kommer ut med med en skål valnötter.
Det sägs att världens bästa valnötter kommer från den här dalen och att exporten har varit stor. Nu har större företag från andra länder kommit in så vinsterna för lokalbefolkningen börjar minska berättar vår ciceron.
Fatah knäcker några nötter åt oss med en sten och visst var de goda och färska.


Fatah berättar att på vintern kan det vara riktigt kallt här uppe och det kan ligga en och en halv meter snö.
– Då får får jag elda mycket och så dricker jag te. Sen tar jag mig ett par öl och somnar gott säger han med ett leende.
Jag frågar honom om han inte är rädd för att trampa på minor när de finns överallt.
– När jag kom tillbaka hit efter kriget så var min trädgård full av minor. Jag har själv plockat bort många med mina bara händer och jag har lärt mig hur de är placerade. Så jag har blivit van, berättar Fatah.
Vi sitter där i solen och har det trevligt och ett par elever kommer förbi och kommer in på gården. En av dem har med sig ett fat. Det är ju knytkalas som gäller för dagen. Hon tar av duken över fatet och visar upp ett stort fat med nybakade kanelbullar! Tjejen har bott i Sverige i många år och hennes mamma har lärt sig att baka.
Hon bjuder oss  alla och jag ser hur vår nye vän Fatah även han mumsar i sig av de svenska kanelbullarna.
Efter en stund går vi tillbaka till de andra och har fått med oss ytterligare ett oförglömligt möte.

I förrgår stack hela skolan på utflykt. Vi tog med våra gäster från S:ta Birgittas folkhögskola och fyllde två bussar och drog österut mot Iranska gränsen. Vi åkte till ett område som heter Hawraman som visade sig vara väldigt vackert.

När vi kom fram till vår plats så såg jag några män på sluttningen och jag tog med mig Salam, min kollega, och gick upp till dem.
Det visade sig vara minletare. Män som letade minor för hand och med detektorer på gränsen till Iran. Vi var bara 50 meter från gränsen och det var i de här områdena som det placerades ut flest minor.
Det sägs att här i Kurdistan finns det flest minor i hela världen och en hel del av de kom hit via vårt egna Bofors som sålde minor till ett Italienskt företag som sen sålde de vidare till Irak på 80-talet. Minorna användes av Saddam förstås men också i kriget mot Iran.
Jag vet att Svenska freds har krävt av Bofors att vinsten av just denna affär, knappt 10 miljoner, ska betalas till minröjarprogram i Kurdistan men Bofors har vägrat.
Mannen på sluttningen berättade om arbetet att arbetet är som  att leta en nål i en höstack. Minröjarna har gått på vittnesuppgifter från lokalbefolkningen och från soldater för att hitta minorna som var med då för 20 år sen när de placerades ut. Det är ett otroligt riskabelt arbete och mannen berättade att han förlorade en man för en månad sen och att några har sprängt bort sina fötter i letandet.
Det kändes otroligt att stå där i solskenet och få höra honom berätta om arbetet. Vilket mod och vilka hjältar.
Vi gick ner på den smala stigen där det redan var letat och säkrat och tittade mot Iran och såg posteringar på höjden högre upp. Vi fick höra att det finns prickskyttar längre in i Iran om man nu  skulle förirra sig in där så vi valde att gå ner tillbaka till våra elever och vår picknick under valnötsträden där musik,dans och mat väntade. Världen är full av kontraster.
Nu har  Bofors slutat med sin verksamhet , vissa delar finns i Saab och andra delar såldes vidare till andra krigsmaterialföretag i Europa. Men det känns extra hemskt att veta att det finns människor i Sverige som med tillstånd av regeringen har sålt minor och har tjänat stora pengar på detta  och att det  fortfarande idag skadas och dödas människor som trampar på de svenska minorna i Kurdistan.

ASO folkhögskola har bråda dagar. Vi har nämligen besök från Sverige. Två grupper har förärat oss sin närvaro denna vecka. En grupp med lärare från Wendelsbergs folkhögskola och en grupp med lärare och elever från S:ta Birgittas Folkhögskola. Det är mycket roligt att de kommer hit och att vi får ta del av deras erfarenheter och att vi får dela med oss av våra.
Igår kväll kom gänget från S:Birgittas folkhögskola till flygplatsen och givetvis så ville våra elever sticka dit och ta mot dem!

När man flyttar in i en lägenhet i Kurdistan så är den tom. Det finns ingenting! Det är som i en del andra länder att man får fixa kyl,diskbänk,spis,tvättmaskin på egen hand. Så hur gör man i den här delen av världen,frågade jag mig? Jag hann knappt tänka frågan förrän ett gäng elever och lärare gärna ville visa hur det går till. En pickup fixades och så gav vi oss in i den del av basaren där allt begagnat finns. Mängder av gränder med precis allt man kan tänka sig som går att köpa eller få lagat.
När jag ibland svär över att det inte finns någon sopsortering utan allt bara kastas iväg i samma säck så slår det mig stt många kurder lagar, fixar och säljer vidare. Det är är ju en gammaldags sortering som är nog så resursbesparande.
Jag lyckades få ihop grunden till mitt bohag efter några timmar och det blev rätt billigt men främst blev det en kul och lärorik dag.
Det är spännande att lyssna när kurderna snackar med varann. Det är rätt ofta som jag tror att de grälar vilt när de höjer röster och börja vifta med armarna och till och med ser arga ut, men så visar det sig att de bara är rysligt engagerade människor. Som exemplet på bilden här nedanför.
Vi har just bestämt oss för en garderob och ska börja snacka pris. Alltså inte jag men min kollega tar hand om prutandet. Det tar några minuter och så plötsligt höjs rösterna och man börjar vifta med armarna och jag går in och frågar vad är det som sker? Har de blivit osams om priset för min garderob?
– Närå , försäljaren undrade vem du var och jag berättar om folkhögskolan och han börjar på allvar bli intresserad av att bli elev säger min kollega och skrattar. 
Så kan det gå när man inte riktigt hänger med.