Vi styr skolans utflykt högt upp i bergen i östra Kurdistan bara ett äkta stenkast från den iranska gränsen. Eleverna och lärarna njuter i det underbara sensommar vädret som börjar ha lite höst i sig. Skön musik strålar ur högtalarna och vi äter knytkalasmat, snackar, dansar och har det riktigt bra.
Jag och några kollegor tar en liten promenad och stöter på en man som bor i ett mycket enkelt skjul en liten bit bort. Det är det enda huset här uppe bland bergen och det är en halvmil ner till närmsta by. I huset bor en man som kommer oss till mötes. Vi börjar prata.

Mannen heter Fatah. Vi börjar ställa lite nyfikna frågor om hur det har varit att bo så nära gränsen, att vara den sista utposten från Iraks sida.
-Jag har bott här i 60 år berättar Fatah. Jag vill inte bo någon annanstans, jag trivs här.
När kriget mellan Iran och Irak pågick som mest så fick han flytta en tid från sin lilla gård till en större stad. För då pågick verkligen ett krig i hans trädgård.
– Men när det tog slut så flyttade jag tillbaka hit igen, säger han och pekar ut mot sin trädgård. Fatah berättar att det är han som har planterat de gigantiska valnötsträden runtomkring.
Plötsligt går han iväg ifrån oss. Han går in i sitt hus och kommer ut med med en skål valnötter.
Det sägs att världens bästa valnötter kommer från den här dalen och att exporten har varit stor. Nu har större företag från andra länder kommit in så vinsterna för lokalbefolkningen börjar minska berättar vår ciceron.
Fatah knäcker några nötter åt oss med en sten och visst var de goda och färska.


Fatah berättar att på vintern kan det vara riktigt kallt här uppe och det kan ligga en och en halv meter snö.
– Då får får jag elda mycket och så dricker jag te. Sen tar jag mig ett par öl och somnar gott säger han med ett leende.
Jag frågar honom om han inte är rädd för att trampa på minor när de finns överallt.
– När jag kom tillbaka hit efter kriget så var min trädgård full av minor. Jag har själv plockat bort många med mina bara händer och jag har lärt mig hur de är placerade. Så jag har blivit van, berättar Fatah.
Vi sitter där i solen och har det trevligt och ett par elever kommer förbi och kommer in på gården. En av dem har med sig ett fat. Det är ju knytkalas som gäller för dagen. Hon tar av duken över fatet och visar upp ett stort fat med nybakade kanelbullar! Tjejen har bott i Sverige i många år och hennes mamma har lärt sig att baka.
Hon bjuder oss alla och jag ser hur vår nye vän Fatah även han mumsar i sig av de svenska kanelbullarna.
Efter en stund går vi tillbaka till de andra och har fått med oss ytterligare ett oförglömligt möte.