Att vandra i Kurdistan som vi ofta göra i våra svenska fjäll och skogar är lite ovanligt. Det är många som är vana med att plocka svamp och örter i skogen och på bergen. Man vandrar med ett syfte.
Att okynnesvandra , njuta av naturen , upptäcka nya platser, motionera och bara vara ute är inte alls lika inne som det är i Sverige.
Klart det finns en del konkreta förklaringar till detta. Fritidsbegreppet är relativt nytt, det finns ingen allemansrätt och det finns fortfarande minor som ännu inte är upplockade. Dessa skäl är förstås goda men det verkar som om det börjar skymta en sorts längtan av att vara ute mera är på väg. Liten förändring men naggande god.
Det finns mycket vacker natur runt om där jag bor. Stan ligger ca 800 m.ö.h och är omringad av berg som är ca 1500 meter höga. Det finns vackra dalar, skogar och bäckar och vädret är ofta inbjudande att ge sig ut i.
I helgen som var stack jag iväg till staden Rania som ligger knappt två timmar norrut från Slemani. Där finns en privat skola som drivs av människor som vill förändra det kurdiska skoltänket radikalt. Jag hälsade på på skolan och en liten känsla av folkhögskola men på lågstadiet infann sig direkt. Demokrati, respekt och kreativitet var begrepp som kändes av bland elever och lärare i klassrum och korridorer. Det var kul att se.
Flera av lärarna bor i ett kollektiv inne i stan och det var där jag skulle tillbringa helgen.
Här finns ett gäng som vandrar ofta i bergen. De har friluftsprylar så de kan övernatta och laga mat ute.
Vi stack ut en eftermiddag i sensommarvärme och åkte iväg en halvtimme med bilen. Vi kom fram till en vacker dalgång där vi parkerade bilen och så började vandringen upp i bergen. Vi gick bland kossor och stenmurar och gamla odlingslandskap. Valnöts och mullbärsträd växte på de branta sluttningarna och vi passerade en fåraherde som såg ut som en fantastisk livsnjutare.

Efter ett tag stannade vi vid en bäck för att göra upp eld och koka te.
Vi fortsatte högre upp i bergen och kom fram till en gigantisk grotta där det hade bott människor periodvis i århundraden. Rykten går att ännu har ingen hittat slutet av grottan.

Det blev en njutbar dag med kul sällskap och vi planerade nya turer på vägen ner för berget.
Som alltid i Kurdistan så finns det nån sorts dramatik inblandad. Vi är högt uppe i bergen och spanar österut mot Irans gräns. Där ,ett par mil bort, har PKK flera läger berättar mina vägvisare. För några veckor sedan bombade Turkiet där men tydligen missades målet och inga skadades. Politiken, konflikterna, livsöden, kampen är alltid så närvarande var man än är i denna del av världen. Det finns så mycket att försöka förstå här och min resa går vidare.

Jag har haft varma månader här i Kurdistan. Den första tiden var det konstant 38 grader på dagarna och klarblå himmel. Efter ett tag vande jag mig vid värmen. Det är torrt klimat så värmen är överkomlig. Sen stack jag Sverige för ett par veckor och när jag sen kom tillbaka så möttes jag av de första molnen och även nån regnskur. Nu har temperaturen hamnat runt dryga 20 på dagarna och nätterna är rätt svala.
Löven har börjat gulna och en höst är klart på väg. Det kommer att bli kallare närmsta månaden och på nätterna närmar det sig nollan sägs det . Det kommer att regna mer och sen framåt januari kommer det snö. Snön kan visst ligga kvar i bergen några veckor men det kan också bli snökaos här i stan. Jag undrar hur det blir med trafiken. Många kör galet redan idag och hur blir det sen i den kuperade stan med slask och lite is och inga vinterdäck. Det ordnar sig nog. Det brukar ordna sig . På nåt sätt.
Annars så har den senaste tiden bara rusat fram. Möten, diskussioner med alla möjliga typer på alla möjliga nivåer. jag har spridit folkbildningstankar i taxibilar, till kebabförsäljare, till HIV-testare på immigrationsmyndigheten, till the first lady of Irak. Den sistnämnde som heter Hero ! är  alltså Iraks presidents fru. Jag mötte henne  på en vernissage. En vän presenterade mig för henne och jag fick chansen att berätta om folkhögskolans väsen och hon lyssnade och frågade intresserat. Alla som jag pratar med är klart nyfikna och positiva. Många frågar hur man kan ansöka och vilka kriterier som gäller för att komma in på skolan. Även om allmänheten är intresserade så har vi fortfarande våra problem med byråkraterna. Vi har tagit stora kliv framåt efter att vi fick till ett möte med utbildningsministern. Han fattade snabbt och blev förbannad på de som har ansvar för att hjälpa oss men som har misslyckats med sina uppdrag. Det var skönt att möta en obyråkratisk minister som lyssnade och ville förstå. Jag vågar inte jubla en men det känns som vi är nära lösningar på våra största problem. Mitt sköna lärarkollegiums kampanda är stark än så länge och eleverna ger massa god energi tillbaka. Dessa ingredienser gör att det känns väldigt meningsfullt att vara här och jobba och leva.
Jag lutar mig tillbaka, sippar på Caffe 11’as Cappuchino och funderar på vad nästa blogginlägg ska bli.