Jag har haft varma månader här i Kurdistan. Den första tiden var det konstant 38 grader på dagarna och klarblå himmel. Efter ett tag vande jag mig vid värmen. Det är torrt klimat så värmen är överkomlig. Sen stack jag Sverige för ett par veckor och när jag sen kom tillbaka så möttes jag av de första molnen och även nån regnskur. Nu har temperaturen hamnat runt dryga 20 på dagarna och nätterna är rätt svala.
Löven har börjat gulna och en höst är klart på väg. Det kommer att bli kallare närmsta månaden och på nätterna närmar det sig nollan sägs det . Det kommer att regna mer och sen framåt januari kommer det snö. Snön kan visst ligga kvar i bergen några veckor men det kan också bli snökaos här i stan. Jag undrar hur det blir med trafiken. Många kör galet redan idag och hur blir det sen i den kuperade stan med slask och lite is och inga vinterdäck. Det ordnar sig nog. Det brukar ordna sig . På nåt sätt.
Annars så har den senaste tiden bara rusat fram. Möten, diskussioner med alla möjliga typer på alla möjliga nivåer. jag har spridit folkbildningstankar i taxibilar, till kebabförsäljare, till HIV-testare på immigrationsmyndigheten, till the first lady of Irak. Den sistnämnde som heter Hero ! är  alltså Iraks presidents fru. Jag mötte henne  på en vernissage. En vän presenterade mig för henne och jag fick chansen att berätta om folkhögskolans väsen och hon lyssnade och frågade intresserat. Alla som jag pratar med är klart nyfikna och positiva. Många frågar hur man kan ansöka och vilka kriterier som gäller för att komma in på skolan. Även om allmänheten är intresserade så har vi fortfarande våra problem med byråkraterna. Vi har tagit stora kliv framåt efter att vi fick till ett möte med utbildningsministern. Han fattade snabbt och blev förbannad på de som har ansvar för att hjälpa oss men som har misslyckats med sina uppdrag. Det var skönt att möta en obyråkratisk minister som lyssnade och ville förstå. Jag vågar inte jubla en men det känns som vi är nära lösningar på våra största problem. Mitt sköna lärarkollegiums kampanda är stark än så länge och eleverna ger massa god energi tillbaka. Dessa ingredienser gör att det känns väldigt meningsfullt att vara här och jobba och leva.
Jag lutar mig tillbaka, sippar på Caffe 11’as Cappuchino och funderar på vad nästa blogginlägg ska bli.