Att vandra i Kurdistan som vi ofta göra i våra svenska fjäll och skogar är lite ovanligt. Det är många som är vana med att plocka svamp och örter i skogen och på bergen. Man vandrar med ett syfte.
Att okynnesvandra , njuta av naturen , upptäcka nya platser, motionera och bara vara ute är inte alls lika inne som det är i Sverige.
Klart det finns en del konkreta förklaringar till detta. Fritidsbegreppet är relativt nytt, det finns ingen allemansrätt och det finns fortfarande minor som ännu inte är upplockade. Dessa skäl är förstås goda men det verkar som om det börjar skymta en sorts längtan av att vara ute mera är på väg. Liten förändring men naggande god.
Det finns mycket vacker natur runt om där jag bor. Stan ligger ca 800 m.ö.h och är omringad av berg som är ca 1500 meter höga. Det finns vackra dalar, skogar och bäckar och vädret är ofta inbjudande att ge sig ut i.
I helgen som var stack jag iväg till staden Rania som ligger knappt två timmar norrut från Slemani. Där finns en privat skola som drivs av människor som vill förändra det kurdiska skoltänket radikalt. Jag hälsade på på skolan och en liten känsla av folkhögskola men på lågstadiet infann sig direkt. Demokrati, respekt och kreativitet var begrepp som kändes av bland elever och lärare i klassrum och korridorer. Det var kul att se.
Flera av lärarna bor i ett kollektiv inne i stan och det var där jag skulle tillbringa helgen.
Här finns ett gäng som vandrar ofta i bergen. De har friluftsprylar så de kan övernatta och laga mat ute.
Vi stack ut en eftermiddag i sensommarvärme och åkte iväg en halvtimme med bilen. Vi kom fram till en vacker dalgång där vi parkerade bilen och så började vandringen upp i bergen. Vi gick bland kossor och stenmurar och gamla odlingslandskap. Valnöts och mullbärsträd växte på de branta sluttningarna och vi passerade en fåraherde som såg ut som en fantastisk livsnjutare.
Efter ett tag stannade vi vid en bäck för att göra upp eld och koka te.
Vi fortsatte högre upp i bergen och kom fram till en gigantisk grotta där det hade bott människor periodvis i århundraden. Rykten går att ännu har ingen hittat slutet av grottan.
Det blev en njutbar dag med kul sällskap och vi planerade nya turer på vägen ner för berget.
Som alltid i Kurdistan så finns det nån sorts dramatik inblandad. Vi är högt uppe i bergen och spanar österut mot Irans gräns. Där ,ett par mil bort, har PKK flera läger berättar mina vägvisare. För några veckor sedan bombade Turkiet där men tydligen missades målet och inga skadades. Politiken, konflikterna, livsöden, kampen är alltid så närvarande var man än är i denna del av världen. Det finns så mycket att försöka förstå här och min resa går vidare.
Henrik Göthberg 
Hej Henrik!
Ännu en gång har mörkret segrat. Det omfamnar mer och mer årstidens ljusa. Förvinterns kinder är på väg att stelna till. Jag har varit i Budi och köpt säckavis med frö. Backen upp mot Brobergs blev tung och vinglig likt ett fyllo, när cykeln med 18 kilos frösäck på bönpallen. Kedjan fullkomligt skrek av smärta. Tyckte jag även kunde förnimma gny från pedalerna av trätofflornas brutala misshandel. Cyklas det i Slemani? Fast det undviks kanske med tanke på automobilernas våldsamma framfart. I en plåtcontainer råder envåldshärskarens vilja totalt onåbar för direktkommunikation.
I alla fall har nu småliven fått påfyllning utanför köksfönstret. Jag ser domherrar, grönfinkar, sidensvansar, två drakar till hackspettar, talgoxar och blåmesar förstås i horder och så sabotörer till trädkrypare. Av tio solrosfröer ratar de minst nio. De små fågelliven tjocknar på vintern, när jag är frikostig med föda. Fast säkert är det en synvilla. Skulle snarare tro att de blåser upp sig, för att isolera sej och därmed bättre stå emot vitmassa och boxbitna nätter. Just nu står solrosfrö på menyn. Domherren är så vacker. Dess röda färg ger värme, lyser upp och markerar på något vis. Funderar varför inte även honans bröst- och bukgener signalerar rött? Redan i namnet finns diskrimineringen inbyggd. En hona kan väl inte heta domherre? Måste vara en androgen, logisk kullerbytta, när namnet en gång i tiden slogs fast.
Även jag skulle vilja träffa rikets första dam här i Svedala. Fast nu är väl både den stolen och sängen ledig. Och kungens first lady vet jag inte, vem det är. Tror inte han vet det själv heller. Han minne tycks ju endast räcka till ”att vända blad”. Ska kanske rekommendera honom valnötter från Kurdistan. Eller ännu hellre helt vanliga ”nötter”. Det hade blivit mer jämnbördigt så att säga.
Allvarligt talat har jag precis skrivit en artikel till ”Folkhögskolan”, som ställer folkbildningens aktörer här i Sverige mot väggen. I vårt måldokument står det, att folkbildningens viktigaste uppgift är att stärka och utveckla demokratin, detta uttjatade ord. Men jag tror inte, folkbildningen menar allvar med det. Dess aktörer säger ett, men gör tvärsemot. Statsvetare delar nämligen in demokratin i tre delar; Ekonomisk, politisk och social, där den ekonomiska är förutsättningen för de bägge andra. Idag råder ekonomisk diktatur eftersom pengar och chefsekonomer styr precis allt. När ekonomisk diktatur råder, måste den politiska och sociala ställa in sej i ledet. Och det är ju exakt så, det är sedan länge. När t.o.m. mitt eget fack, ägnar sej åt att spela på börskasinot, blir jag riktigt upprörd. Det har svalt finanssektorns (storbanker, försäkrings-, fond- och finansbolag) mantra, att börsplacering är ett sparande. Stockholmbörsens tidigare chef Bengt Rydin har sagt: ”Börsplacering är inget sparande utan ett risktagande”. Man kan vinna men likaväl förlora precis allt, som ett kasino alltså. Tror Du, arbetssäljarna överlag är medvetna om detta?
Hoppas Du får rätsida på den/de trädkrypare som ruvar på pengaflödet.
Allt väl från folkbildningens utpost i S-byn
Hej Jan-Åke Spännande betraktelser på domherrens restaurang. Jag tror de ska vara nöjda med dig som kock.
Skicka gärna din folkbildningsartikel. Det låter intressant. Här är det verkligen demokratin i fokus i all vår undervisning. behovet och längtan är stort.
Jag skickar den på den privata mailadress.
Hälsar Jåke