Det är kul att få kommentarer och hälsningar från vänner och och okända bloggläsare. Det verkar som om många är nyfikna på vad som händer i denna värld. En del av er frågar och andra föreslår nåt de vill läsa om.
En bloggande vän föreslog rädsla som tema för en text. Hon undrade om jag var rädd nån gång när jag är i den här delen av världen som är så känd för så mycket historisk och nutida grymhet. Så jag antar utmaningen.
– Hej vill du bli rektor på folkhögskolan i Kurdistan, frågade kvinnan i telefonen. Jag hade alltså fått jobbet som jag sökte där långt borta i Mellanöstern, i landet Irak i regionen Kurdistan. Det kändes som krutröken efter Saddams välde just lagt sig, som om bilbombernas antal blivit färre, al Quidas aggressivitet dalat men ändå så var min bild rätt klar över min destination. Jag skulle till en plats på jorden som var rätt orolig. Va skulle jag dit och göra? vad var jag beredd att utsätta mig för. Varför skulle jag åka till en konfliktzon?
Vad var det jag sökte egentligen när jag sökte jobbet.
Frågorna hopade sig och jag började söka svaren. Jag ringde UD som bekräftade att till min region är det ok att åka. Den är helt utan restriktioner sedan 5 år. Men fy på dig om du åker till Bagdad, 3 timmar söder om Sulemanyia. Där är det fortfarande oroligt och dumt om en västerlänning dyker upp. Jag ringde till de personer som jobbat i Kurdistan före mig och till de som rest i området. Jag började läsa på om mellanöstern och känner – oj va lite jag egentligen kan om Mellanöstern och oj vilka schablonbilder jag är full av.
Jag minns att jag satt på jobbintervjun och jag frågade om säkerheten och de berättade att det var 3 år sen en bomb sprängdes i stan. Jag höjde blicken och och kikade ut från Kulturhuset i Stockholm där vi satt och snackade. Jag tittade på Drottninggatan och såg nästan platsen där en självmordsbombare sprängde ihjäl sig för ett år sen.
Den tanken gav mig perspektiv. Vad är rädsla, vad är trygghet? Var är man helt säker på jorden? Vill jag vara där isåfall?
Jag stack iväg och kände mig trygg med all ny kunskap att jag skulle komma till en relativt lugn plats trots allt.
Nu har jag bott i Irak i ett halvår, oj va tiden rusar förresten. Jag är fortfarande inte rädd. Stan jag bor i känns enormt säker på alla plan. Jag tappar en tvåhundralapp på gatan och en kille springer ifatt mig och lämnar den till mig, pengar ligger öppet på bankens disk, gamla tanter är ute sent på gatorna på nätterna, på nyårsafton var minst 50000 människor ute och firade. Det var hela familjer med små barn som var vakna sent och trots denna stora nyårsfirande massa så såg jag inte en person som drack, inte några som slogs. Det var kolugnt hela natten.
Det finns massa poliser och vakter i stan. Många med k-pistar men de är aldrig hotfulla och när jag pratar med mina radikala vänner som var på barrikaderna mot Saddam så säger de bara  att det är rätt skönt med dessa vakter. Det gör att det är ett lugnt samhälle nuförtiden. Första gången på många hundra år. Då är det ok att det finns vakter med maskingevär bara de inte pekar de mot oss.
Grannstaden Kirkuk, som har beskrivits som en av världens mest farliga städer när det gäller krig, ligger en knapp timme bort. Jag åker förbi Kirkuk när jag ska till Erbil som är huvudstaden.
Där smäller en bomb varje vecka. Där dör människor, där skadas människor, så nära men där jag bor en timme bort så råder ett otroligt lugnt.
Hur kan det vara så?
Kirkuk består av människor med blandade etniska tillhörigheter. Där bor kurder, turkar, araber och turkmener. De här går inte så bra ihop. Men framförallt så finns en av världens största oljefyndigheter här. Oljan som alla vill ha.
I Sulemanyia bor det en mer homogen grupp. Här är nästan alla kurder och det finns lite jobbinvandring. Här behöver man inte bråka på samma sätt som i Kirkuk
Ja det finns massa att skriva om när det handlar om konflikter. Men nu har jag beskrivit situationen lite.
Jag är inte rädd alltså! Jag påverkas förstås av människorna som bor här. De är inte rädda. De berättar förklarar, visar hur livet kan levas.
Mattias min son var här för en tid sen. Han hade precis rest runt i världen och när han har varit här en vecka så säger han att han aldrig har känt sig så trygg i stan som han gör här. Han som just varit i New York, Guatemala city, Kuba, och Barcelona.
Det är skönt när fördomar avslöjas.
Så jag är inte rädd, inte rädd på det viset.
Kom hit och kolla själva!

När jag bor en längre tid i en annan kultur så kommer efter en tid ett kulturberoende krypande så sakta. Distansen i tid och kilometer behövs för att inse att det finns något som   är mitt land, mitt hem, min kultur. Allt detta som jag annars tar för givet när jag år efter år bor i Sverige. Det här är tredje gången i mitt liv som jag bor och lever i en helt annan kultur.
Att förstå kroppsspråk, att känna igen hur människor kommunicerar, att äta gott bröd, dricka vatten ur kranen, att förstå språk, att kunna äta pepparkakor, att åka skidor, att umgås med familj och vänner, att det är varmt inomhus, att det finns kösystem när man söker pass. Jag skulle kunna fortsätta långt med denna lista men det får räcka.
Jag kan ibland tro att jag inte alls är så beroende av det som är min kultur.
I sleep wherever i lay my hat typ, och det funkar rätt bra, rätt länge men ändå…
Kulturberoendet finns där under ytan och gör sig påmint och jag tycker det är rätt skönt att att vara  hemma.

Foton Rasmus Göthberg

Samtidigt som detta sker så håller jag på att komma in i en ny kultur. En kultur som är ny , annorlunda, energisk, generös, krånglig och så mycket mer. En kultur som jag kommer på mig själv med att anamma och mer eller mindre omedvetet fylla på min egna gamla invanda kulturburk med. Kanske utveckling – vad vet jag…

För ett par dagar sedan mördades tre kurdiska kvinnor i Paris. De var aktiva i den kurdiska kampen för en egen stat. en av kvinnorna var med att starta PKK för 30 år sen. Morden anses som direkta avrättningar i ett slutet rum.
Spekulationer snurrar nu världen över hur detta fruktansvärda kunnat hända. 45000 kurder har mördats under de tre decennier som kampen har pågått.

Idag var det demonstration mot detta fruktansvärda våld i Sulemanyia. Världen över har kurder visat sin sorg och ilska över situationen.
Idag tog jag chansen att följa med en demonstration med ett par tusen människor genom den gamla delen av stan.
Det var starka känslor i omlopp Människor som har makt över denna fruktansvärda konflikt måste börja reflektera över sina tankar och handlingar. Det går att förändra.
Jag följde med en kompis efter demonstrationen. han hämtade ut en förstoring på en bild av sin söta lilla dotter. På bilden stod det datum för parismorden och en text om att kampen för freden måste gå vidare. En liten tjej som vi hoppas kommer att möta en annan attityd en dagens kurder ofta gör ute i världen

Kurdistan är ett kontantsamhälle. Det finns några banker och det finns de som har bankkonton. Har jag hört. Förut litade ingen på att bankerna hade förmåga att ta hand om pengar! Nu är det förändrat. Man kan lita på bankerna( lika mycket som i Sverige 😉 men det finns ingen kultur och system där bankkonton är en naturlig del av livet.
Man har pengarna hemma i skattkistor helt enkelt. Det kan handla om miljoner kronor ibland. För de som har roffat åt sig olja och byggpengar.
Lönen hämtas på banken. Om det finns pengar vill säga. De tar ofta slut fram på dagen och då får man vänta tills säckar med nya pengar langas in på kontoret. Någonstans ifrån. Det är några få som betalar skatt i Kurdistan. Och den skatten man betalar är 5% ungefär. Pengar till den offentliga sektorn kommer direkt från oljeförsäljning. Oljan försörjer Kurdistan till 90 % idag.
För mig har det tagit nästan en hel vecka att få klart allt med kvitton och rekvisitioner för att få ut pengar. Det är sån grym spilltid på ett dåligt system. Jag och min studierektor springer runt på olika kontor och fixar olika signaturer och ibland så vet byråkraterna inte själva varken ut eller in. Som tur är så är de alla snälla och ber ibland om ursäkt för den yxiga hanteringen. Jaja, jag börjar lära mig och jag anpassar mig för det är ju så här folket lever här.
Efter att ha svävat i ovisshet om pengarna skulle räcka den här dagen så dyker en polisman upp med en vanlig resväska fylld med pengar. Han ställer sig där vi andra köar och börjar håva upp miljonerna. Pengarna ligger helt öppet på disken men det konstiga och underbara är att ingen reagerar mer än jag på detta underbara stöldtillfälle.

Efter en stund kommer en kvinna in. Hon ska också leverera pengar. Hon kommer med pengarna i vanlig plastpåse. Den är full och hon gör som polisen. Staplar högar bland folket. Det finns en tillit på något vis som skulle vara helt omöjlig i Sverige. Man stjäl inte här. Inte på det här sättet iallafall.
Att sen korruptionen är hög och att flera gamla krigskämpar och krigskämpars barn lyfter många månadslöner från olika håll, det är ju en helt annan historia.
Jag fick min lön. Två dm irakiska dinarer och vandrar ut i den underbara höstsolen.
Jag tar vägen förbi basaren som jag brukar på torsdagar, sista arbetsdagen för veckan. Jag och Salam, min studierektor, lunchar på ett kebabställe, tar sen ett glas te och funderar över veckan som rusade förbi. Salam ska vidare på ett möte och jag går och handlar frukt och grönsaker från dignande bord. Så gott och så billigt. Jag fortsätter förbi mitt favorit Baklavaställe och handlar med ett helghalvkilo nybakade smaskiga små knyten.
Det är helg.