Kurdistan är ett kontantsamhälle. Det finns några banker och det finns de som har bankkonton. Har jag hört. Förut litade ingen på att bankerna hade förmåga att ta hand om pengar! Nu är det förändrat. Man kan lita på bankerna( lika mycket som i Sverige 😉 men det finns ingen kultur och system där bankkonton är en naturlig del av livet.
Man har pengarna hemma i skattkistor helt enkelt. Det kan handla om miljoner kronor ibland. För de som har roffat åt sig olja och byggpengar.
Lönen hämtas på banken. Om det finns pengar vill säga. De tar ofta slut fram på dagen och då får man vänta tills säckar med nya pengar langas in på kontoret. Någonstans ifrån. Det är några få som betalar skatt i Kurdistan. Och den skatten man betalar är 5% ungefär. Pengar till den offentliga sektorn kommer direkt från oljeförsäljning. Oljan försörjer Kurdistan till 90 % idag.
För mig har det tagit nästan en hel vecka att få klart allt med kvitton och rekvisitioner för att få ut pengar. Det är sån grym spilltid på ett dåligt system. Jag och min studierektor springer runt på olika kontor och fixar olika signaturer och ibland så vet byråkraterna inte själva varken ut eller in. Som tur är så är de alla snälla och ber ibland om ursäkt för den yxiga hanteringen. Jaja, jag börjar lära mig och jag anpassar mig för det är ju så här folket lever här.
Efter att ha svävat i ovisshet om pengarna skulle räcka den här dagen så dyker en polisman upp med en vanlig resväska fylld med pengar. Han ställer sig där vi andra köar och börjar håva upp miljonerna. Pengarna ligger helt öppet på disken men det konstiga och underbara är att ingen reagerar mer än jag på detta underbara stöldtillfälle.

Efter en stund kommer en kvinna in. Hon ska också leverera pengar. Hon kommer med pengarna i vanlig plastpåse. Den är full och hon gör som polisen. Staplar högar bland folket. Det finns en tillit på något vis som skulle vara helt omöjlig i Sverige. Man stjäl inte här. Inte på det här sättet iallafall.
Att sen korruptionen är hög och att flera gamla krigskämpar och krigskämpars barn lyfter många månadslöner från olika håll, det är ju en helt annan historia.
Jag fick min lön. Två dm irakiska dinarer och vandrar ut i den underbara höstsolen.
Jag tar vägen förbi basaren som jag brukar på torsdagar, sista arbetsdagen för veckan. Jag och Salam, min studierektor, lunchar på ett kebabställe, tar sen ett glas te och funderar över veckan som rusade förbi. Salam ska vidare på ett möte och jag går och handlar frukt och grönsaker från dignande bord. Så gott och så billigt. Jag fortsätter förbi mitt favorit Baklavaställe och handlar med ett helghalvkilo nybakade smaskiga små knyten.
Det är helg.