Det är kul att få kommentarer och hälsningar från vänner och och okända bloggläsare. Det verkar som om många är nyfikna på vad som händer i denna värld. En del av er frågar och andra föreslår nåt de vill läsa om.
En bloggande vän föreslog rädsla som tema för en text. Hon undrade om jag var rädd nån gång när jag är i den här delen av världen som är så känd för så mycket historisk och nutida grymhet. Så jag antar utmaningen.
– Hej vill du bli rektor på folkhögskolan i Kurdistan, frågade kvinnan i telefonen. Jag hade alltså fått jobbet som jag sökte där långt borta i Mellanöstern, i landet Irak i regionen Kurdistan. Det kändes som krutröken efter Saddams välde just lagt sig, som om bilbombernas antal blivit färre, al Quidas aggressivitet dalat men ändå så var min bild rätt klar över min destination. Jag skulle till en plats på jorden som var rätt orolig. Va skulle jag dit och göra? vad var jag beredd att utsätta mig för. Varför skulle jag åka till en konfliktzon?
Vad var det jag sökte egentligen när jag sökte jobbet.
Frågorna hopade sig och jag började söka svaren. Jag ringde UD som bekräftade att till min region är det ok att åka. Den är helt utan restriktioner sedan 5 år. Men fy på dig om du åker till Bagdad, 3 timmar söder om Sulemanyia. Där är det fortfarande oroligt och dumt om en västerlänning dyker upp. Jag ringde till de personer som jobbat i Kurdistan före mig och till de som rest i området. Jag började läsa på om mellanöstern och känner – oj va lite jag egentligen kan om Mellanöstern och oj vilka schablonbilder jag är full av.
Jag minns att jag satt på jobbintervjun och jag frågade om säkerheten och de berättade att det var 3 år sen en bomb sprängdes i stan. Jag höjde blicken och och kikade ut från Kulturhuset i Stockholm där vi satt och snackade. Jag tittade på Drottninggatan och såg nästan platsen där en självmordsbombare sprängde ihjäl sig för ett år sen.
Den tanken gav mig perspektiv. Vad är rädsla, vad är trygghet? Var är man helt säker på jorden? Vill jag vara där isåfall?
Jag stack iväg och kände mig trygg med all ny kunskap att jag skulle komma till en relativt lugn plats trots allt.
Nu har jag bott i Irak i ett halvår, oj va tiden rusar förresten. Jag är fortfarande inte rädd. Stan jag bor i känns enormt säker på alla plan. Jag tappar en tvåhundralapp på gatan och en kille springer ifatt mig och lämnar den till mig, pengar ligger öppet på bankens disk, gamla tanter är ute sent på gatorna på nätterna, på nyårsafton var minst 50000 människor ute och firade. Det var hela familjer med små barn som var vakna sent och trots denna stora nyårsfirande massa så såg jag inte en person som drack, inte några som slogs. Det var kolugnt hela natten.
Det finns massa poliser och vakter i stan. Många med k-pistar men de är aldrig hotfulla och när jag pratar med mina radikala vänner som var på barrikaderna mot Saddam så säger de bara  att det är rätt skönt med dessa vakter. Det gör att det är ett lugnt samhälle nuförtiden. Första gången på många hundra år. Då är det ok att det finns vakter med maskingevär bara de inte pekar de mot oss.
Grannstaden Kirkuk, som har beskrivits som en av världens mest farliga städer när det gäller krig, ligger en knapp timme bort. Jag åker förbi Kirkuk när jag ska till Erbil som är huvudstaden.
Där smäller en bomb varje vecka. Där dör människor, där skadas människor, så nära men där jag bor en timme bort så råder ett otroligt lugnt.
Hur kan det vara så?
Kirkuk består av människor med blandade etniska tillhörigheter. Där bor kurder, turkar, araber och turkmener. De här går inte så bra ihop. Men framförallt så finns en av världens största oljefyndigheter här. Oljan som alla vill ha.
I Sulemanyia bor det en mer homogen grupp. Här är nästan alla kurder och det finns lite jobbinvandring. Här behöver man inte bråka på samma sätt som i Kirkuk
Ja det finns massa att skriva om när det handlar om konflikter. Men nu har jag beskrivit situationen lite.
Jag är inte rädd alltså! Jag påverkas förstås av människorna som bor här. De är inte rädda. De berättar förklarar, visar hur livet kan levas.
Mattias min son var här för en tid sen. Han hade precis rest runt i världen och när han har varit här en vecka så säger han att han aldrig har känt sig så trygg i stan som han gör här. Han som just varit i New York, Guatemala city, Kuba, och Barcelona.
Det är skönt när fördomar avslöjas.
Så jag är inte rädd, inte rädd på det viset.
Kom hit och kolla själva!