Det är därför jag har så långa ben…
Så hände då detta som inte borde ske. Jag sumpade mitt idkort/uppehållstillstånd någonstans under de vilda firanden av det kurdiska nyåret. 
Plopp så for det ut ur en ficka, tror jag.
Detta kort måste man bl.a ha när man passerar någon checkpoint när man är på resande fot. 
Så jag lommade iväg till polisen för att göra en förlustanmälan.
Jag kommer in på polisstationen och möts av ett gäng glada poliser. Jag frågar om någon kan engelska, men ack nej. de försökte med de få orden de kunde men vår dialog blev skral.
Jag blev invinkad till chefen som kunde  lite bruksengelska som tur var. Chefen förstod att jag ville göra en anmälan. och så satte den klassiska kurdiska byråkratikarusellen igång. 7 snabba kontor på lika många minuter där 7 signaturer och stämplar skulle samlas in.
Jag har nog aldrig träffat gladare poliser. Jag var i  ett rum en kvart med fem skrivbordspoliser som alla ville testa sin engelska. Tillsammans så fick de ihop ord som räckte till en liten dialog. Tillslut skrattade vi alla åt dråpligheterna och då säger en av poliserna, – I love you till mig och att jag har blivit upptagen i hans familj. Så kan det gå till här! Jag fick med mig ett brev från de skrattande poliserna med en hänvisning till ett annat rum och där jobbade en kvinna som faktiskt var bra på engelska. Efter ett tag fattar jag vad hennes uppdrag var. Hon skulle göra den formella delen av förhöret med mig. Talade jag sanning om min förlust eller inte:
 Can you swear under Allah that you are speaking the true? frågade hon mig och innan jag ens svarade så sa hon följande och rodnade en smula:
– I am so sorry, You are christian? 
Jag började svara att de flesta svenskar som är religiösa betraktar sig som kristna men jag..
Jag hann inte ens fortsätta att förklara mina ateistiska funderingar förrän kvinnan säger:
– Can you swear under the name of god that you….
Jag svarade att vi kör med båda för säkerhetsskull och jag får en penna i handen och signerar pappret och beger mig ut i solen.
Det visade sig att jag på väg till immigrationsmyndigheten skulle passera ytterligare en polisstation. 5 timmar, 4 kontor och signaturer senare kom jag ut ur denna byråkratiska karusell.
Väl framme på immigrationskontoret så kunde jag hitta bra. Här har jag varit ett antal ggr för att fixa alla papper som behövs.
Här börjar man känna igen mig.
Efter ett antal kontorsmöten så var det nära att jag skulle få mitt nya plastkort .

Plötsligt så tittar en kvinna mig djupt i ögonen och frågar,
– men varför har du tappat ditt id-kort? Jag blev ställd och hittade inte ord och svamlade nåt om Newrozfiranden och hundra tusen på gatorna..Men det kändes att kvinnan träffade så rätt.
Varför i hela fridens namn tappade jag detta kort?. Det var ju så onödigt dumt.

För några dagar sedan var jag och Rasmus hembjudna till en höjdare inom islams politiska värld. Han är partiledare till det fjärde största partiet i regionen.
Vi åt middag och började snacka med hans vuxna barn om allt möjligt. Det kändes speciellt att veta att 30 vakter vaktade huset dygnet runt och samtidigt inte alls märka av den stora säkerheten som tydligen var tvungen.
Efter ett tag kom då den medelålders mannen till oss och hälsade. Vi satt där i sofforna i det gigantiska huset och började en dialog där jag först blev tillfrågad om min gudstro. Han ville veta vilket plan föreläsningen skulle läggas på 🙂
Jag förklarade att jag gått ur statskyrkan i Sverige och att jag inte var religiös med en stark tro på gud.
Det var tydligen helt ok:)
Sen kastade han loss sittandes med korslagda ben uppkrupen i soffan och började just föreläsa. Hans båda fruar kom in efterhand och likaså några av de äldre tretton barnen!
Det var intressant att få sitta där och lyssna på en stor(kort) muslimsk ledare för mellanöstern.
Att få höra med egna öron hur han såg på världen , hur allt är färdigt och klart enligt Koranen , att människor är bara som aktörer på scenen där regissören redan gjort klart hur allt ska spelas, höra att han var mot våld och att det inte är på det viset islam ska spridas.
Jag funderade över hur det är att leva ett liv när allt är färdig bestämt. Jag frågade om människans egna ansvar och förmåga att påverka sin värld och sitt egna liv?
– det är ett ansvar man har men hur man ska göra det är givet i Koranen . Det är vår regelbok.
Jag undrade varför han hela tiden satt och behövde försvara islam i vårt samtal utan att jag angrep honom ,jag ställde bara frågor!
-det är nog en vana sa han. Vi är ifrågasatta hela tiden och min plikt är att försvara min religion.
Är din religion bättre än alla andra frågade jag?
– vi är som hörnstenen i världens religioner. Vi kom till sist och vi la till den bit som alla andra religioner saknade. Sen blev det fullkomligt .
Hela vårt samtal kändes relativt avslappnat även om jag försökte få till mer dialog. Jag sa det till honom och han sa att vi får träffas igen. Efter ett tag drog han sig tillbaka efter att hans sjukgymnast tränat hans onda arm.
Han har fått skrivvärk efter att ha skrivit mer än 70 böcker. Böcker som ofta har mer än tusen sidor! Böcker om hur Sanna muslimer ska leva sina liv. Hur hemmafruarna ska agera osv…
Vi bestämde att vi ska fortsätta samtalet en annan gång och vi stack ut i sommarnatten med en son upp i bergen. Det blev en schysst avslutning på kvällen när vi senare hamnade på ett café och fortsatte snacka religion med sonen. Han berättade över sitt eget tvivlande och hur han slutat be under några år men har nu hittat tillbaka. Sonen var rätt så kritiskt tänkande och det kändes bra att få ha mer dialog med honom än vi hade med pappan.
Vi satt och snackade till 4 på morgonen och det var skönt att komma tillbaka till deras hus och lägga sig . Tankarna snurrade rejält i huvudet. Det vi hade varit med om var både skrämmande och fascinerande.
Att möta en människa som har svar på alla frågor om sig själv och om alla andra . Att möta en människa som känner sig så färdig.
Min upptäckarresa fortsätter.

Nu är vi lediga i nästan två veckor och 20-21 mars så blir det stort firande av det kurdiska nyåret. Den plötsliga värmen har kommit och det ska vara 25 grader några dagar nu. Rasmus och jag väntar på en kompis som fixar en bil och sen ska vi dra upp i bergen i nordöstra Irak. Ryktena säger att att det är underbar dramatisk natur där. Det ska bli så kul att upptäcka mer av mellanöstern och Kurdistan. Vi åker till området runt Rawanduz för er som har koll. 
Bara vi kommer iväg 🙂 att planera ihop med kurder är spännande i sig. Mycket handlar om improvisation, tålamod och spontanitet. delar jag absolut gillar, men att dessa beståndsdelar jämnt finns med i allt kan även få en luttrad man som mig att klia mig i det obefintliga skägget.

Förra veckan dog en elevs fru i cancer efter flera års kamp. Skolan har på olika sätt stöttat familjen under tiden.
Det som får mig att haja till extra i den här tragiska historien är skillnaden hur vi förhåller oss till döden i Sverige och Kurdistan.
På eftermiddagen efter dödsbeskedet så fixade eleverna en banderoll som man satte upp utanför skolan.

Där står vem som har dött och vilka som sörjer. Det står att vår folkhögskola delar sorgen med vår elev och kamrat. Typ något sånt.
Första dagen efter dödsfallet så fixade man en buss så att elever och lärare kunde åka till eleven och hans familj för att visa att man finns där för dem och att man kan hjälpa till om hjälp behövs. Det var ungefär 15 personer som åkte med från skolan.
Vår elev blev mycket glad och rörd över att så många kom. Skolan är en viktig plats för honom och kan också vara en viktig länk för att orka gå vidare.
Den stora skillnaden jag känner är att vi är så mycket mer försiktiga i Sverige vid såna här tillfällen.
– Undrar vad vi ska göra? Undrar vad den som sörjer tycker? Orkar han ta emot oss? osv. Sorgearbetet försvåras genom rädslor för att göra fel.
Det här sättet man gör här är enligt tradition och vad jag förstår en muslimsk sed men det kanske någon läsare kan skicka in en kommentar om.
Sorgearbetet blir så konkret och direkt.
När vi sen har fest på skolan två dagar efteråt av andra anledningar tar nån ner banderollen och använder den som trasa för att torka av borden där vi ätit och banderollen hamnar i soptunnan.
Livet går vidare…

Att bli hembjuden på middag till någon är alltid en ynnest.
Så även denna gång när Rasmus, hans vän My och jag fick en spontan inbjudan till en familj.
Vi kom hem till våra värdar och satt rätt snart vid ett uppdukat bord. Kyckling ris och mer därtill. Det var gott.
Sen satt vi och diskuterade livet ur olika synvinklar som man brukar göra =)
Kvällen var trevlig och vi sa till slut att vi måste gå.
– Men stanna inte ska ni gå?, Vill ni låna kläder?
Va tänkte jag, låna kläder? Vi är på väg hem ju?
Vill ni låna sovrummet?
Men nej vadå vi ska ju hem och sova nu
Vill ni duscha?
Hm efter middagen? Jag fattade ingenting

Dessa något ovanliga frågor och andra generösa erbjudanden haglade över oss.
Vi avböjde vänligt men bestämt att vi måste hem. Vi tackade för en bra kväll och kom iväg till slut.
Jag tyckte att frågorna var lite ovanliga och jag har frågat andra människor, men de säger att ja det är så vi kan vara vi Kurder. Vi vill bara så himla väl =)

Kurderna är ett stolt folkslag. Alla år av kämpande i krig för den egna existensen har gjort att man älskar sitt folk och sin region. Varje år utlyser riksdagen en folkdräktsdag. Den dagen hamnar i den viktiga veckan då kurderna firar sin frihetskamp från Saddamregimen. Varje stad i regionen har sin dag då kampen tog fart och då man vann område efter område.
Mars har blivit den viktigaste månaden för kurderna. Här blandas minnesdagar för ohyggliga tragedier med firanden för lyckad befrielse. Eller som en kompis sa:
-Henrik du måste vara kvar under mars för den månaden är helt otrolig. Man pendlar mellan skratt och grått och alla känslor snurrar i omlopp.
Det är skollov under två veckor med början idag.
Gårdagens folkdräktsdag var verkligen speciell. Massor med människor i olika åldrar hade klätt på sig sina traditionella kläder och klart att vi hängde på den grejen på skolan. En underbar knytkalaspicnic fixades och förstås massa dans i trädgården.
Nu är vi redo för det kurdiska nyåret som firas 20-21 mars.
Happy Newroz!

PS Kom på en sak till=). Jag var på möte på stadens skolförvaltning den här dagen. Plötsligt kommer högsta skolchefen in (Staden är stor som Stockholm nästan) på vårt möte och tar med chefen som vi snackade med och bara lämnar vårt rum och säger, ursäkta vi är tillbaka om 5 minuter. Jaha tänkte jag, det är väl ok.
Strax därefter drar snabb kurdisk dansmusik igång utanför och vi ser genom fönstret hur cheferna och 50 pers till dansar därute. Alla iklädda folkdräkter förstås kör den klassiska ringdansen arm i arm.
5 minuter var inte 5 minuter. Fem minuter blev 40 minuter och inställt möte och svettiga pannor på chefer som la huvudet på sned och sa – Ursäkte det är den årliga folkdräktsdagen och då blir det ofta så här =) ds