Förra veckan dog en elevs fru i cancer efter flera års kamp. Skolan har på olika sätt stöttat familjen under tiden.
Det som får mig att haja till extra i den här tragiska historien är skillnaden hur vi förhåller oss till döden i Sverige och Kurdistan.
På eftermiddagen efter dödsbeskedet så fixade eleverna en banderoll som man satte upp utanför skolan.
Där står vem som har dött och vilka som sörjer. Det står att vår folkhögskola delar sorgen med vår elev och kamrat. Typ något sånt.
Första dagen efter dödsfallet så fixade man en buss så att elever och lärare kunde åka till eleven och hans familj för att visa att man finns där för dem och att man kan hjälpa till om hjälp behövs. Det var ungefär 15 personer som åkte med från skolan.
Vår elev blev mycket glad och rörd över att så många kom. Skolan är en viktig plats för honom och kan också vara en viktig länk för att orka gå vidare.
Den stora skillnaden jag känner är att vi är så mycket mer försiktiga i Sverige vid såna här tillfällen.
– Undrar vad vi ska göra? Undrar vad den som sörjer tycker? Orkar han ta emot oss? osv. Sorgearbetet försvåras genom rädslor för att göra fel.
Det här sättet man gör här är enligt tradition och vad jag förstår en muslimsk sed men det kanske någon läsare kan skicka in en kommentar om.
Sorgearbetet blir så konkret och direkt.
När vi sen har fest på skolan två dagar efteråt av andra anledningar tar nån ner banderollen och använder den som trasa för att torka av borden där vi ätit och banderollen hamnar i soptunnan.
Livet går vidare…
Henrik Göthberg 
I am particularly glad, Henrik, that you write about the relation to death in this context.
When I came to Sweden, I was at first really shocked about the way it was dealt with. You describe it very well: sorgearbetet försvåras genom rädslor att göra fel, it seems to be so much more important not to disturb than to come close for support.
In Ireland, where I have lived in 13 years, neighbours and friends would come to the mourning family from the moment the news of a death had begun to spread. They would take over any practical task to comfort and help. They would gather and cook liters of tea and make piles of sandwiches. Funerals were attended by all who new the person or the family.
I myself have grown up among protestants and catholics, and I recognize that question ”Shall we go to the funeral or would we disturb the family? Are we allowed to watch them cry or shall we send a card?” as part of the Lutheran codex.
I have watched what happens when someone pulls someone to his/her chest who is in pain: the person will burst out in tears. But he or she will also know: There is someone to hold me right here and now.
One can make a choice if one wants to be that one, particularly in a world that tries to break cultural segregation.
Fears are ruling our lives too much! I wonder what happened if courage Will be our main characteristics in our personality instead.
Next week are we invited to a wedding. It Will be so intresting to see how that Will be.
Kurdish people seems to be so much more dramatic than we are in many ways. Quick reacting and quick changes . Its like the Weather and the landscape
Intresting to hear your experiences!