Det var en skön varm kväll idag och jag gav mig ut på upptäckarstråt såsom jag gör ibland.
Jag knallade iväg norrut, över den stora genomfartsleden och uppför backarna upp mot en höjd.
Härligt, jag såg en mindre väg som ledde förbi stora murar och förbi en liten liten skog. Skogar här är ju ovanliga så jag tänkte att det här skulle kunna bli trevligt att få gå den vägen.
Jag såg också att om jag skulle ta den vägen utmed muren så skulle jag passera ingången till något polis eller armeställe.
En vakt kom fram till och hejade artigt på mig och frågade vem jag var.
– Hej jag är från swiiiden och jag skulle bara ta en kvällswalk för att kvällen var så himla nice, sa jag. Typ.
Så passade jag på att fråga vad det var för ställe som jag passerade.
Där gick jag tydligen över en gräns.
– That is not your business, sa chefen.
Ingen kunde engelska och jag kan inte kurdiska men jag fattade tillräckligt för att förstå att jag hade gjort något fel.
Med hjälp av en vän på telefon så förstod jag att vi skulle vänta på någon som kunde engelska.
Vakterna var vänliga där de stod med sina Kalshnikovs svajande på ryggen.
Det började skymma.
Ingen tolk kom.Jag fick vänta i någon timme.
Men så plötsligt kom en en stor pickup som svängde uppupp framför oss och soldaterna på flaket med sina maskingevär hoppade av ställde sig bredvid mig i en halvcirkel
Där stod vi i skymningen.
Jag och soldaterna.
De förklarade för mig att jag snart skulle vara hemma igen men att jag först skulle hänga med de nyanlända soldaterna till säkerhetspolisens kontor.
Det kan jag väl göra bara min vän som jag pratade med tidigare skulle få hänga med.. De tvekade först men så sa gruppchefen att det var ok och att jag kunde ringa.och berätta för vännen var vi skulle åka.
Vig som ett kylskåp hoppade jag upp på flaket till den stora pickupen.
Jag fick en plats mellan de svettluktande soldaterna och så sladdade vi iväg i hög fart.
Färden gick genom stan i hög fart och blåljusen var på och jag fick hålla i mig så hårt jag kunde för att inte flyga av.
Efter en halvtimmes förhör på säkerhetspolisens huvudkontor kunde jag och min vän fått lämna högkvarteret.
Allt detta hände för att jag varit för nyfiken hade förhörskillen förklarat till min vän.
– Varför hade jag frågat vad det var för ställe där bakom murarna!
– För att jag ville veta vad det var för ställe där bakom murarna.
Alla soldater jag mötte va schyssta och flera bad om ursäkt.
Min vän förklarade att det jag var med om denna fredagskväll är ett pris för denna stad ska kunna behålla sitt lugn.
Det kan jag acceptera, att man vill hålla terroristattacker från denna stad.
Och jag kommer att fortsätta vara nyfiken =)
Godnatt