Det känns som frukterna har följt mig i Kurdistan under min resa, eller kanske mer att jag har följt frukterna.
När jag kom hit i september så blev jag helt betagen av granatäpplena som hade sin skördemånad då. Man åt granatäpplen överallt, på gatan i små skålar, till sallader, i juicebarerna och som marmelad. De goda granatäpplena fanns kvar till jul och då fylldes vagnar och borden i basaren av clementiner, apelsiner och färska fikon mmmm.
Sen var det äpplen och vindruvor på menyn.Färska mandlar och kikärtor stormade in i stan under våren och I april så tjippade det på gatorna när man gick i nedfallna mullbär. Jag lärde mig att det finns flera sorter med olika smaker och färger.
Nu har körsbären kommit och valnötter mognar och jag har börjat längta efter granatäpplesäsongen i september.

i morse drog jag iväg för att möta en ny vandringskompis från Slemanis Couchsurfing sida. Max från Nya Zeeland som är här och jobbar som engelsklärare.
Solen sken och det var varmt redan tidigt när vi hoppade in i lokalbussen mot Piramagrun ett litet samhälle som ligger en bit norr om Slemani. Piramagrun är också ett av Irakiska Kurdistans högsta berg. Jag tror det är 2700 meter högt. Max och jag hoppar
av bussen och börjar lifta
upp den sista biten upp mot byn Zewe som ligger precis under den mäktiga bergskedjan.
Vi knallar in i byn och blir på en gång invinkade på te av en man som står på ett tak. Klart vi antar inbjudan och kommer in genom en liten portal som leder oss in bland ett så häftigt lerhusområde som består av flera nivåer och former med ca 5 hus.
Vi sätter oss ner på golvet med mannen som bjöd in oss och Max har lärt sig hyfsad kurdiska kan föra en rätt bra dialog.
Vi snackar om allt möjligt och mannen berättar att byn varit jämnad med marken två ggr av Saddam först 1974 och sen 1988. Saddams hat mot kurder har funnits länge. Just den här byn Napalmbombades 1974 och många dog en fruktansvärd död.
Vi bjöds på yogurtvatten som verkligen var bygjord. Mycket fårsmak, det var rätt gott och med ännu mer te och ännu mer berättelser så var vi reda för att börja vår vandring.
Dalgången var vacker. himlen blå och värmen började närma sig 35 grader.Vi var på ca 1300 m.ö.h. och berget öppnade sin famn för oss.
I början var det rätt enkel vandring men sen blev det brantare och brantare och tillslut så fick vi använda händerna för att komma vidare. Stenskravel gjorde att man slirade till ibland och ett par ggr hamnade jag med ansiktet mot marken men fångades båda ggr upp av vilda kryddmattor. Vild mynta och timjan lindrade mitt fall och dofter av dessa kryddväxter fyllde bergväggen som vi var på väg uppför.
När vi kom upp på kammen så var det en otrolig utsikt och vi tog en skön paus och bara njöt av den speciella naturen och la oss på rygg och filosoferade över var vi egentligen var, och över mötet med mannen från i morse och att vi rör oss i en av världens äldsta civilisationer- Mesopotamien. Eufrat och Tigris är inte så långt borta.
efter ett tag var det dags att ta beslut vilken väg vi skulle ta för att komma ner. Vi var på 2200 m.ö.h och det var rätt branta sluttningar de tvä vägarna som var möjliga. Vi valde att gå över kammen och fortsätta ner på andra sidan för att sen komma ner till vägen där vi kunde lifta för att komma tillbaka till Slemani.
Givetvis så fanns frågan om detta var ett minsäkert område. Man har rätt bra koll i Kurdistan var minor finns kvar. Vi hade hört oss för tidigare men såklart oron fanns där ändå. Rätt snart så fick vi syn på två fåraherdar. Vi gick till dem och frågade om vi var på rätt väg och på rätt sluttning där inga miner finns. De svarade att det var helt rätt men på andra sidan åsen vi såg på håll så finns det områden där de fruktansvärda minorna är kvar.
Det dramatiska Kurdistan fortsätter att visa sig. Det otroligt vackra möter det fruktansvärda.
Vi fortsatte vår vandring nerför berget. Det var väldigt brant och nu började den höga höjden och tiden ge sig till känna. Vi började bli rätt trötta och vårt vatten hade tagit slut. När vi hade kommit ner till botten av dalen så ser vi en man som sitter vid en eld.
Mannen heter Bakir och bjuder oss att sitta ner. Han bjuder på melon, bröd och te förstås. Han var en jägare och berättade att det var en sorts hjort som han var ute efter. Därför stod en gammal Kalashnikov lutad på trädet bakom honom. Ett maskingevär som jaktgevär! Ja, de dramatiska kurderna fortsätter att leverera =) Stoppet hos Bakir kom så lägligt. Vi fick i oss energi så vi kunde fortsätta upp till vägen. Det hade börjar skymma men vi fick rätt snabbt lift för vår färd tillbaka till Slemani.
Jag kom hem rätt sliten och törstig efter 8 timmars vandring och mer äventyr därtill.
Plötsligt plingar det till i datorn och en hälsning från Rasmus ( min yngsta son) har kommit fram till Marocko på sin långa färd från Slemani till Norra Afrika, landvägen hela vägen. Han var nu ute i öknen och skulle sova på taket av ett hus. Vi kom överens om att det var samma fulla måne som vi båda hade spanat in under kvällen. Den var ovanligt starkt lysande i våra olika sommarkvällar som vi var i. Men ändå…=)

Plötsligt blir det full fart på den stora gatan genom staden Slemani där jag bor. Det har hänt tidigare också och då har det varit nyårfiranden eller så har Real eller Barcelona vunnit match Det manliga delen av det kurdiska folket är uppdelat i Barcelona eller Madrid fans och som de kan låta när nåt av lagen vinner ojoj.
Men ingen av de anledningarna funkar ikväll. Fyrverkerier, kalashnikolvskjutsalvor, tutande bilar, människor som hänger halvvägs ut genom bilarna, folk som sjunger och dansar och viftar med kurdiska flaggor i timmar…
Kurderna är ofta dramatiska.
Det som firas denna kväll är tydligen att Jalal Talabani den Irakiska presidenten. tillika kurd, är på bättringsvägen. Han hade en hjärtattack januari och nu har en bild visats på honom och hans läkare säger att han snart är friskförklarad. Talabani har vårdats på sjukhus i Berlin och rykten har gått om att han har dött och att han lever . Ingen har säkert vetat.
Han är en symbol på något vis för det fria kurdiska livet även om han som många andra har en svart bakgrund där inbördeskrig och korruption finns med bl.a.
Talabani var med och ledde kampen mot Saddam och det är för detta som många kurder älskar honom.
Jag sitter på min balkong och lyssnar på musik och spanar ut över stan och försöker förstå.

Läsåret är på väg att ta slut. På söndag har vi examensfest för våra elever. Va fort det har gått tänker jag när jag vandrar hem genom stan i den sköna sommarkvällen och oj vad mycket som har hänt. Jag går här och lyssnar på musik och plockar färska goa mullbär

från träden som kantar gatorna. Det är häftigt att se hur barn klättrar på varandras axlar för att nå till de finaste bären eller hur två militärer med kalashnikovs på ryggen har spänt ett paraply ut och in och skakar och fixar för att på det sättet fånga upp de goda bären. Längre ner ut med vägen mognar fikonen och de är så galet goda när de är färdiga att plocka färska.
Nu i helgen bjöd en vän in mig till Hawler (största staden i Irakiska Kurdistan). Staden ligger knappa tre timmar bort.Det var jätte skönt att komma iväg och göra något helt annat. Bland annat detta:

Det var länge sen jag var på en hästrygg men det var kul. Det är enda stallet i Kurdistan där man kan rida. Sen kom jag tillbaka till Slemani så så tog jag mot två couchsurfande littauiska killar som rest genom Iran ett par veckor och var på hemåt nu med blixtvisit i Irak. Det var jättekul att träffa dem.
Vi stack bl.a till favoritcafeet och mötte där några vänner som berättade om en konsert som skulle vara sen på kvällen. Vi hängde på och oj va bra det var. Bästa konserten hittills. Det var en världsartist vid namn Hazhar Zahwyi. han bor i London och är kurd . Hans band bestod av musiker från Armenien, Azerbadjan, Turkiet, Usa och Storbritannien. Daf-trumman fån Mellanöstern mötte det västerländska trumsetet i en sorts dialog och kurdiska rytmer ihop med rock och jazztoner. Det var så spännande och så bra! Jag ska hitta nåt klipp och dela med mig av senare.
Ja så kan det gå till på en helg här Kurdistan.

Kurderna är ett picknickfolk.
Det vankas helg och alla börjar planera helgens picknick. Man drar ut med bästa vännerna eller familjen eller familjerna. Det kan vara 100 pers på en picnic. Tio familjer inom en släkt drar ut ihop. Man sticker upp i bergen och tar med sig enkla grillar, grillspettstermosar, filtar, högtalarvagnar för musiken, tesamovarer och så vidare.
Man umgås, man sjunger, man äter, man dansar, man äter, man pratar, man sover, man äter man dricker te och så åker man hem och hamnar i timslånga bilköer tillbaka till Slemani.
Efter en hel dag
Jag försökte på skolan en gång att införa begreppet halvpicnic men ack vad jag gick bet. Nåt sånt finns inte här. En picknick är från morgon till kväll. Eleverna valde hellre ingen picnic istället för en halvdagsutflykt. Jag lär mig så sakta.
Helgen som var så drog vi ut på äventyr söderut mot gränsen till Iran. Jag hade besök från Sverige och så några kurdiska vänner.
Det var ett otroligt vackert landskap som vi for igenom. Vi passerade igen där den gamla religionen Kakai har sitt fäste och så passerade vi nära gränsen där smuggling sker av varor mellan Irak och Iran. Vi åkte ett par mil utmed gränsen till Iran och kom sen fram till vårt picknickställe. Vi slog faktisk läger i Iran, några meter in i landet. Vi fixade sallad och gjorde kebabspett och drack lådvin som inhandlats på Arlanda av en kurdsvensk som flyger fram och tillbaka.
Vi kom hem framåt kvällen efter riktig kurdisk picknickdag.
En helbra heldag!

Oj den här bloggen har bara växt och växt under mina månader här i Kurdistan. Nu har mer än 10 000 besökare läst mina historier från denna del av världen och det är så klart inspirerande. Och at sen få många kommentarer och mail från kända och helt okända människor med tankar om det jag berättar om gör det extra kul Att det sen finns läsare från alla världsdelar och från mer än från 30 länder gör mig än mer nyfiken på vilka det är som fattar svenska och gillar att höra om Kurdistan.
Svensk är förstås den mest vanliga nationaliteten på läsare av bloggen men som mycket klar tvåa är besökare från Holland! Man kan ju inte se vem som läser bloggen men det dyker upp flaggor på de som är här och läser.
Finns det nån holländare därute som kan maila mig h.gothberg@gmail.com och berätta hur detta kommer sig. Jag blir så nyfiken ju =)
Jag ska snart fylla på med lite nya historier. Jag har en månad kvar på del 1 av detta äventyr. Hur fortsättningen blir vet jag ännu inte.
Men tack till er alla som hänger med på resan.
Henrik