i morse drog jag iväg för att möta en ny vandringskompis från Slemanis Couchsurfing sida. Max från Nya Zeeland som är här och jobbar som engelsklärare.
Solen sken och det var varmt redan tidigt när vi hoppade in i lokalbussen mot Piramagrun ett litet samhälle som ligger en bit norr om Slemani. Piramagrun är också ett av Irakiska Kurdistans högsta berg. Jag tror det är 2700 meter högt. Max och jag hoppar
av bussen och börjar lifta
upp den sista biten upp mot byn Zewe som ligger precis under den mäktiga bergskedjan.
Vi knallar in i byn och blir på en gång invinkade på te av en man som står på ett tak. Klart vi antar inbjudan och kommer in genom en liten portal som leder oss in bland ett så häftigt lerhusområde som består av flera nivåer och former med ca 5 hus.
Vi sätter oss ner på golvet med mannen som bjöd in oss och Max har lärt sig hyfsad kurdiska kan föra en rätt bra dialog.
Vi snackar om allt möjligt och mannen berättar att byn varit jämnad med marken två ggr av Saddam först 1974 och sen 1988. Saddams hat mot kurder har funnits länge. Just den här byn Napalmbombades 1974 och många dog en fruktansvärd död.
Vi bjöds på yogurtvatten som verkligen var bygjord. Mycket fårsmak, det var rätt gott och med ännu mer te och ännu mer berättelser så var vi reda för att börja vår vandring.
Dalgången var vacker. himlen blå och värmen började närma sig 35 grader.Vi var på ca 1300 m.ö.h. och berget öppnade sin famn för oss.
I början var det rätt enkel vandring men sen blev det brantare och brantare och tillslut så fick vi använda händerna för att komma vidare. Stenskravel gjorde att man slirade till ibland och ett par ggr hamnade jag med ansiktet mot marken men fångades båda ggr upp av vilda kryddmattor. Vild mynta och timjan lindrade mitt fall och dofter av dessa kryddväxter fyllde bergväggen som vi var på väg uppför.
När vi kom upp på kammen så var det en otrolig utsikt och vi tog en skön paus och bara njöt av den speciella naturen och la oss på rygg och filosoferade över var vi egentligen var, och över mötet med mannen från i morse och att vi rör oss i en av världens äldsta civilisationer- Mesopotamien. Eufrat och Tigris är inte så långt borta.
efter ett tag var det dags att ta beslut vilken väg vi skulle ta för att komma ner. Vi var på 2200 m.ö.h och det var rätt branta sluttningar de tvä vägarna som var möjliga. Vi valde att gå över kammen och fortsätta ner på andra sidan för att sen komma ner till vägen där vi kunde lifta för att komma tillbaka till Slemani.
Givetvis så fanns frågan om detta var ett minsäkert område. Man har rätt bra koll i Kurdistan var minor finns kvar. Vi hade hört oss för tidigare men såklart oron fanns där ändå. Rätt snart så fick vi syn på två fåraherdar. Vi gick till dem och frågade om vi var på rätt väg och på rätt sluttning där inga miner finns. De svarade att det var helt rätt men på andra sidan åsen vi såg på håll så finns det områden där de fruktansvärda minorna är kvar.
Det dramatiska Kurdistan fortsätter att visa sig. Det otroligt vackra möter det fruktansvärda.
Vi fortsatte vår vandring nerför berget. Det var väldigt brant och nu började den höga höjden och tiden ge sig till känna. Vi började bli rätt trötta och vårt vatten hade tagit slut. När vi hade kommit ner till botten av dalen så ser vi en man som sitter vid en eld.
Mannen heter Bakir och bjuder oss att sitta ner. Han bjuder på melon, bröd och te förstås. Han var en jägare och berättade att det var en sorts hjort som han var ute efter. Därför stod en gammal Kalashnikov lutad på trädet bakom honom. Ett maskingevär som jaktgevär! Ja, de dramatiska kurderna fortsätter att leverera =) Stoppet hos Bakir kom så lägligt. Vi fick i oss energi så vi kunde fortsätta upp till vägen. Det hade börjar skymma men vi fick rätt snabbt lift för vår färd tillbaka till Slemani.
Jag kom hem rätt sliten och törstig efter 8 timmars vandring och mer äventyr därtill.
Plötsligt plingar det till i datorn och en hälsning från Rasmus ( min yngsta son) har kommit fram till Marocko på sin långa färd från Slemani till Norra Afrika, landvägen hela vägen. Han var nu ute i öknen och skulle sova på taket av ett hus. Vi kom överens om att det var samma fulla måne som vi båda hade spanat in under kvällen. Den var ovanligt starkt lysande i våra olika sommarkvällar som vi var i. Men ändå…=)