Ikväll gick jag genom den sommarvarma stan på vägen hem. Som vanligt. Jag hittar alltid nya vägar hem och jag väljer de tysta och lugna gatorna. Det doftar från matlagning här och var. Jag tittar på spännande huslösningar och funderar att det måste vara kul att vara arkitekt här. Sen det där med byggnadsnämnd hm är det kanske lite väl petigt med därhemma ibland. Här svävar fantasin ofta friare iallafall när det gäller hus.
Den här kvällen hade jag även sommar i öronen.
Jag lyssnade på Björn Dixgård och Gustaf Noréns sommarprogram. Jag gick där i den kurdiska kvällen och lyssnade på Borlängemål och flög iväg ihop med dem två härliga Mando Diao musikerna. De berättade om uppväxt, föräldrar och barn. Hela köret liksom. De kom in på föräldrarnas proggmusikera en viktig men också en ibland frustrerande tid. Proggen kunde ibland vara fördömande och de starka politiska budskapen pumpades ut så…plötsligt vaknar jag upp ur min Borlänge värld av mullan i moskén jag just passerade där i mörkret och mullan ropade högt ut sin vers och väckte mig mitt i min frånvaro från nuet.
Kopplingen kändes dråplig. De starka politiska proggbudskapen byttes ut till muslimska ord från Allah och det lika bombastiskt som de parollerna som Björn och Gustav beskrev.
Iallafall så som jag fångade in det i mina somriga kurdiska borlängeöron.
Godnatt