Det är ungefär 1500 familjer som bor i det flyktingläger som Kurdistan Regional Government ( KRG ) satt upp med hjälp av Unesco en halvtimme söder om stan jag bor i.
Man vet inte riktigt hur många flyktingarna det är säger vakten som jag frågar men när jag träffar familjer så är det ofta 8-9 personer i varje familjetält.
Det är kurderna som har öppnat upp sina gränser för mängder av kurdiska flyktingar från Syrien. Det sägs att det kan vara 200 000 flyktingar man har tagit emot under det senaste året.
Jag får chansen att besöka lägret i samband med en musik och konsttillställning som ett gäng studenter vid ett universitet tagit initiativ till. Tanken med studenternas engagemang är att ge flyktingarna lite ro , något annat att tänka på och framförallt vill studenterna visa empati för dessa nya innevånare i landet. Iraks kurder har själva under många år varit på flykt till olika grannländer och nu när det råder stabilitet i KRG så vill man ge tillbaka.
En ung konstnär har jobbat ihop med flyktingbarn och undomar och har gjort ett konstverk i lera med deras fotavtryck. Det handlar om att färdas att fly men också att göra nya avtryck dit man kommer.
Det är första gången jag är i ett flyktingläger. Läger jag har läst om sen jag var barn. Nåt obegripligt, nåt hemskt. Många fruktansvärda bilder har passerat förbi på löpsedlarna i kvällstidningarna.
Nu är jag själv här och får möta dessa människor som har flytt bomber, giftgaser, minor, våldtäkter och misshandel. Alla med sina historier sina öden sina minnen.
Trots allt så uppfattar jag det här lägret som ett bra läger. En plats som iallafall kan ge dessa människor en viss trygghet. Det är rent, 6 familjer delar på en toa och dusch och det finns mat. Men nu är det slutet på sommaren och vintern kommer. De kommer antagligen inte att kunna bo i tält då temperaturen kryper ner under noll och det kan komma snö. Det är ovisst hur man ska göra och människor är villrådiga. Jag fick höra om två familjer som för ett par dagar sen valde att resa tillbaka till Syrien. Tillbaka till vad? Frågorna som dessa människor får leva med varje dag är frågor som jag antagligen aldrig behöver leva med.
I lägret finns en skola för alla barn. De här syriska barnen är ju kurder och pratar en kurdisk dialekt som skiljer sig en del från kurdiska i Irak. I Syrien får barn inte läsa eller snacka kurdiska i skolan, de lär sig arabiska så nu får barnen ha arabiska skolböcker. Det här är alltså ytterligare en folkgrupp som berövas på sitt språk precis som kurderna i Turkiet. ett folk som så ofta faller offer för överheter som vill visa maktfullkomlighet.
Jag möter en familj som visar sitt hem, sitt tält och berättar att den 15åriga dottern har diabetes. De har fått med sig insulin från Syrien som de nu förvarar i en kylväska med is i i den 30 gradiga värmen.
– Det är billigt med insulin i Syrien. dryga 50 kr i månaden men här är det svårare att få tag i det. Och framförallt så har vi inga pengar kvar att handla för. Lägret ger alla det man behöver när det gäller basförnödenheter. Men så fort man behöver något annat utöver det så är det stopp.
Mamman gråter och är orolig för dotterns framtid. Det finns en lägerläkare. Hon berättar att hon ska göra ett nytt försök där.
Jag ser massa skrattande barn i lägret de säger att de har det bra men jag ser vuxna som ser mer uppgivna ut och alla går de mot en framtid som är helt oviss. En framtid som är i händerna på Usa, Iran och Ryssland.
Jag funderar på det här med vapen till Syrien. Man snackar om gasen och ska försöka förstöra den men man snackar inget om de brittiska företagen som levererar gasen med statens goda minne. Man pratar inte om vapenexportörer i Usa, Ryssland, Europa och Iran. Varför är det ingen som angriper frågan från det hållet? Pengar är förstås svaret. Länderna och privata företag tjänar massa pengar på detta krig som på alla krig.
Precis som Sverige och Bofors har gjort på att förse minorna till Saddams fruktansvärda armé. Än idag kan kurder i Irak trampa på en mina som indirekt är gjord i Karlskoga i Sverige med statens medgivande.
Idag får människorna i lägret lyssna på musik. Liveband med syriska och kurdiska musiker. Idag får de vila lite från de svåra frågorna. Iallafall idag.
n
Henrik Göthberg 