Jag försöker förstå den smärtan, rädslan, förtvivlan som många kurdiska familjer har fått gå igenom under årtionden.
Många fick ta till flykten som sista utväg för att överleva. Och många kurder kom till Sverige.
Jag möter dagligen kurdsvenskar som är så tacksamma för vad Sverige har gjort för Kurdistan. Två taxichaffisar t.ex har stannat bilen när de hört att jag är svensk. De stannar bilen för att tacka mig för allt Sverige har gjort. Holmérs kurdspår har silats bort rätt snabbt verkar det som. Den de vill tacka är ofta Palme!
Jag har lärt känna en kurdsvensk kille som bor i Sverige. Det är Sheran Jaf. Han delade med sig en del av sin historia på Facebook. Jag läste och blev berörd och frågade om jag fick dela hans berättelse vidare och det fick jag. Tack Sheran! Tack för att du hjälper oss att förstå vad många flyktingar har gått igenom.
Jag var 9 månader gammal när vi lämnade Kurdistan. För oss kurder känt som kurdistan och den delen jag är ifrån är för vissa andra kända som norra irak. Saddam Hussein styrde landet då och året var 1985.
När jag föddes var min familj redan på flykt men vi hade inte lämnat Kurdistan. Vi gömde oss i en bergsby som heter Kezlar. Min fader var utbildad högstadielärare och hade jobbat som lärare några år men med lite strul fram och tillbaka.
För att ta det i ordning. 1974 var pappa universitets student i Suleimania. Detta år utropades frihetsuppror mot Irakiska staten. Många Kurdiska studenter lämnade sin framtids utbildning för att fly till bergen och ta upp vapen mot Bath partiet i Irak. Pappa var en av dem. Mamma bodde vid det här laget hemma hos sin familj. Hennes bröder var för små för att gå upp i bergen och hennes far var gammal men affärsman i staden. Han skickade pengar och förödenheter till frihetskämparna i bergen. Alla va solidariska och ett stort uppror var på gång. Saddam var nära att falla. Uprroret fallerade då Irak fick hjälp från Iran och USA och kunde kontrollera situationen. Allmän amnesty utlyses mot frihetskämparna och de kunde återgå till sina vardagliga liv. Pappa gjorde klart sina studier och började jobba som lärare i Suleymania. Rektorn var Bathist och studentkommitens medlemmar var Bathister. Men i skolorna fanns det fortfarande underjordiska frihetsrörelse bland lärare och studenter. Pappa var en av dem. han hamnade i trubbel många gånger då personer med kopplingar till styret ville ha höga betyg med hot och massa andra korrupta saker. 198303 sa han emot för mycket. Vapen blev inblandat och han blev tvungen att fly pga av dödshot/dödsförklaring mot honom.
Han flydde till Peshmergebyn Kezlar. Han och mamma hade gift sig. Mamma var ifrån en familj som hade det gott ställt och pappa var från en familj med sämre ställt. Men moder föll för den charmige läraren och följde med till bylivet. Dem byggde sig ett lerhus och försäjde sig. Min far har alltid varit en entreprenör och överlevare. Jag utelämnar några nära döden upplevelser under denna episod, men han har haft vardagsturen. Mamma och pappa öppnade en brödbutik i byn där de bakade bröd. Mormor var skjuksköterska och hon smugglade medicin till byn och pappa fick instruktioner om hur han kunde behandla vanliga sjukdommar och han var i praktisk mån sjukskötare i byn. Pappa var även lärare åt barnen. De levde såhär tom 1985 då de tog steget att lämna landet för att finna en framtid och inte alltid leva under dödshot.
De flydde först till Iran. Här fick dem ta och överleva på egen hand. Pappa slog upp en saft affär och gjorde snabbrätter till lunch. Han körde på i 2 år tills dem fick en öppning att komma till Pakistan. Här levde vi i 1 år i en FN flykting kamp. Vi fick bidrag men pappa kunde inte sitta still så han jobbade hos en maskinverkstad. dem lagade maskiner i bästa mån. Jag var vid det här laget 4 år och hade fått stora utslag på min kropp och började bli riktigt sjuk. En FN tjänsteman hade uppmärksammat min situation och dem jobbade för att vi skulle få en utväg till ett bättre liv. Vi hade Sverige och Canada att välja på. Mamma och pappa hade några bekanta i Sverige och hade hört bra om landet. Så det blev Sverige.
Så nu skulle de in i ett 3dje land för att anpassa sig och överleva. Både mamma och pappa började plugga svenska. Efter ett år stod pappa inte ut att va sysslolös så han öppnade en orientalisk butik med sin knackiga svenska och har sedan varit egen företagare. Mamma pluggade och jobbade lite i början. Jag fick min lillebror Shajan när vi hade landat här 1988 och därefter kom min lillesyster Shano 1994. Vi tre barn har fått så mycket kärlek hemifrån och vi har alltid blivit uppfostrade med en medvetenhet om hur livet kan vara. Vi har tagit del av den kurdiska kampen genom mamma och pappas livshistoria och genom eget intresse tagit reda på saker.
Här i Sverige har vi fått leva som människor. Inte som en art som skall utrotas för att dem är kurder. Som är dagens verkligeht för många kurder. Ockupationsstaterna mördar eller försöker assimilera bort kurder. I Sverige har vi kunnat utvecklats och tagit del av det goda från detta underbara land och ändå kunnat fortsätta vara kurder. Idag otroligt glad och priviligerad av att ha denna familj och otroligt stolt över mina föräldrar som överlevt detta och otroligt stolt av att vara uppväxt i vackra Sverige.
Henrik Göthberg 