Igår var det dags för fredagsbön i grannmosken som sig bör en fredag.
Men den här gången blev speciell. Det är en shiamoske, Den enda istan.
Mullan harklade sig som han brukar, slår på micken ett par gånger. Ljudet funkar.
Shiareligionen skiljer sig en del från suni. Men det tar vi en annan gång.
Mullan lät sin röst rytmiskt mullra ut över kvarteret och in i min lägenhet.
Jag börjar bli rätt van nu och känner igen en del fraser.
Men så plötsligt börjar mullan gråta och inte vilken gråt som helst. En högljudd hjärtskärande lidelsefull gråt kom genom högtalarna. Mullan försökte samla sig men rösten höll inte den sprack hela tiden, han snyftade och pratade och grät så det kändes långt in även i min ateistiska benmärg,
Vad var det som gjorde honom så bestört, vad var temat på fredagsbönen denna dag.
Jag hade ingen tolkande kurd i närheten så jag fick ingen förklaring tyvärr. Jag får leva i ovisshet över vad som gjorde denna mulla så förtvivlad.
Livet är fullt av känslor här och där.