Det är så skönt att lämna stan ibland. Här myllrar det av bilar som ofta kör lite svajigt och avgaserna ligger täta.
I lördags stack jag med några vänner upp i bergen. Vi stack till Sergalo, en av de vackrare dalgångarna i närheten. Det tar en timme drygt dit från Slemani på slingrande vägar upp och ner över bergen.

Det var ett kul gäng med folk från Iran, Kurdistan, Syrien, Frankrike och en norskindiska! Det var kristna, muslimer och en och annan ateist och så var det också Sebastian, en katolsk munk.

Begreppet ”walk and talk” fick verkligen nya dimensioner. Vilka samtal, vilka möten där på sluttningarna strax under bergskammen på 2000 m.ö.h.

Den franska Munken Sebastian , är kanske lite över 30 år. Han jobbade som diplomat i Afghanistan under ett par år och började resa i trakterna och när han började fundera över livet och vad han vill göra med det. Sebastian valde efter en del turer att börja läsa teologi. Det gick rätt snabbt för honom att helt förändra sitt liv och utbilda sig till munk och hamna på ett kloster mitt i Slemani. Herrens vägar är outgrundliga, sägs det ju.
Det var en vacker dalgång och vi började i en liten by där byborna var nyfikna på oss och vi på dem. Vi snackade om hur minläget var och de försäkrade oss om att den här sidan av berget var helt ren från minor. De berättade hur vi skulle gå för att komma upp till en stor grotta nästan högst upp.
Det var en varm dag och gräset började bli grönt och en del vårblommor stack upp och persikoträden har precis börjat blomma.
Vi kom upp efter ett par timmar och knytkalaslunchen blev riktigt bra med denna häftiga blandning av människor och matkulturer.
Vi kollade in i grottan och allt är så vackert och vi möter en fåraherde som berättar lite mer om historien. Och som vanligt är det så lätt här i Kurdistan att sätta teet i vrångstrupen. Fåraherden berättar om hur Saddams helikoptrar flög genom dalen och sköt rätt in grottan för att döda byborna som tagit sin tillflykt dit nån gång på 80-talet.
Saddam och den tiden för det fruktade folkmordet gör sig alltid påminda överallt och närsomhelst, speciellt där och när naturen är som vackrast.
När vi kom tillbaka ner till byn blev vi bjudna hem till en man på te. hela gänget på 10 personer. Skratt, frågor och flera teglas senare så återvände vi till Slemani när mörkret började falla. Det är så det går till här på vischan! Och hemma hos den pensionerade getbonden var det absolut helt Saddamfritt. Livet går vidare.