Man dricker te i hela världen. Man dricker olika sorter och på olika sätt. Man dricker på olika tidpunkter. Man dricker ensam eller ihop. Vi skapar rutiner efter förutsättningar och behov.Det är rätt spännande tycker jag.
I Kurdistan är te viktigt. Man dricker mycket mer te än kaffe. Det är oftast svart och det finns en hel del varianter.
Att avsluta ett mål mat med te är legio. Men om man är på restaurang så gör man inte det sittandes kvar vid bordet. Nänä, man reser sig går ut på gatan och där dyker det viktiga testället upp. Man kan välja tevatten som är kokat på gashäll eller så väljer man det finaste. Tevatten kokat på glödande kol. – Då smakar teet bäst, säger min vän och jag håller med.
Man ska dricka teet helvetes varmt och med massor av socker för att göra det rätt. Man ska dricka ur små tunna glas och röra om med små skedar.
Jag har druckit te med vänner, stans original, främlingar, Iraks first lady, partiledare, pkk och bönder. Te för samman folk och jag kan höra från trädgårdarna det plingande rörande ljudet av skedar när det är te-dags och det händer då och då att jag som främling bjuds in på ett glas te-magi i Kurdistan.
Kategoriarkiv: Uncategorized
Kroppsspråk från en annan värld
När man lever i en annan kultur än den man är född i så gäller det att försöka bemästra den nya kulturens kroppsspråk och andra mänskliga uttryck.
Det är många gånger som jag har stått nära två personer och försökt förstå om de är arga eller bara mycket engagerade i det samtal som försiggår.
Där kan jag stå som ett fån på en pingismatch och titta fram och tillbaka och försöka tolka röster, blickar och kroppsspråk.Vem ska vinna? Ska de börja pussa varann eller ska nån slå den andra på käften. Jo många kurder är dramatiska och när jag inte förstår språket så blir allt krångligare. Det har hänt att jag har får fråga vad det handlade om eftersom jag är helt borta när det gäller mina egna referensramar.
– nänä vi är inte arga vi bara pratade, kan jag få till svar när jag trott de har varit skitförbannade på varann.
Detta gör kulturresandet ännu mer spännande.
Sen har vi kroppsspråket. Efter att ha rest en del i Kina och har upptäckt att där råder det helt andra symboler och uttryck när det gäller kroppsspråket. Det har ibland varit helt underbara missförstånd där bordell och biljett har blandats ihop tex.
Det roligaste hittills i Kurdistan är när kurderna helt obegripligt måttar med en tvärhand mot sin egna arm. Ibland mot handleden ibland mot armvecket.


Det har hänt i skolan att elever har kommit in i lärarrummet och gjort det. Det har hänt att militärpolisen vid checkpointen har gjort det samma.
Jag fattade absolut inget av detta den första tiden här. Ska de hugga av armen? Det har man ju hört att man gör här borta i dessa skumma trakter när man gjort nåt dumt;)? Vill de visa någott som har hänt där hemma? Vill de markera att – nä nu måste det vara slut på det här vad det nu är för något. Och alla kurder tog för givet att jag visste, att det var en del av det internationella kroppsspråket som egentligen knappt finns.
Svaret var enkelt och lika självklart som kroppsspråk ofta är. Bara man förstår det.
Tvärhand vid handleden = litet dokument som typ id-handling
Tvärhand vid armveck = A4 lite större ofta viktigt papper.
Klart som korvspad och väldigt praktiskt kunnande som nu har berikat min värld. Det här borde vi införa i Sverige. testa om det funkar!
10 000 , kanske mer vi vet inte…
Det är ungefär 1500 familjer som bor i det flyktingläger som Kurdistan Regional Government ( KRG ) satt upp med hjälp av Unesco en halvtimme söder om stan jag bor i.
Man vet inte riktigt hur många flyktingarna det är säger vakten som jag frågar men när jag träffar familjer så är det ofta 8-9 personer i varje familjetält.

Det är kurderna som har öppnat upp sina gränser för mängder av kurdiska flyktingar från Syrien. Det sägs att det kan vara 200 000 flyktingar man har tagit emot under det senaste året.
Jag får chansen att besöka lägret i samband med en musik och konsttillställning som ett gäng studenter vid ett universitet tagit initiativ till. Tanken med studenternas engagemang är att ge flyktingarna lite ro , något annat att tänka på och framförallt vill studenterna visa empati för dessa nya innevånare i landet. Iraks kurder har själva under många år varit på flykt till olika grannländer och nu när det råder stabilitet i KRG så vill man ge tillbaka.
En ung konstnär har jobbat ihop med flyktingbarn och undomar och har gjort ett konstverk i lera med deras fotavtryck. Det handlar om att färdas att fly men också att göra nya avtryck dit man kommer.
Det är första gången jag är i ett flyktingläger. Läger jag har läst om sen jag var barn. Nåt obegripligt, nåt hemskt. Många fruktansvärda bilder har passerat förbi på löpsedlarna i kvällstidningarna.
Nu är jag själv här och får möta dessa människor som har flytt bomber, giftgaser, minor, våldtäkter och misshandel. Alla med sina historier sina öden sina minnen.
Trots allt så uppfattar jag det här lägret som ett bra läger. En plats som iallafall kan ge dessa människor en viss trygghet. Det är rent, 6 familjer delar på en toa och dusch och det finns mat. Men nu är det slutet på sommaren och vintern kommer. De kommer antagligen inte att kunna bo i tält då temperaturen kryper ner under noll och det kan komma snö. Det är ovisst hur man ska göra och människor är villrådiga. Jag fick höra om två familjer som för ett par dagar sen valde att resa tillbaka till Syrien. Tillbaka till vad? Frågorna som dessa människor får leva med varje dag är frågor som jag antagligen aldrig behöver leva med.
I lägret finns en skola för alla barn. De här syriska barnen är ju kurder och pratar en kurdisk dialekt som skiljer sig en del från kurdiska i Irak. I Syrien får barn inte läsa eller snacka kurdiska i skolan, de lär sig arabiska så nu får barnen ha arabiska skolböcker. Det här är alltså ytterligare en folkgrupp som berövas på sitt språk precis som kurderna i Turkiet. ett folk som så ofta faller offer för överheter som vill visa maktfullkomlighet.
Jag möter en familj som visar sitt hem, sitt tält och berättar att den 15åriga dottern har diabetes. De har fått med sig insulin från Syrien som de nu förvarar i en kylväska med is i i den 30 gradiga värmen.
– Det är billigt med insulin i Syrien. dryga 50 kr i månaden men här är det svårare att få tag i det. Och framförallt så har vi inga pengar kvar att handla för. Lägret ger alla det man behöver när det gäller basförnödenheter. Men så fort man behöver något annat utöver det så är det stopp.
Mamman gråter och är orolig för dotterns framtid. Det finns en lägerläkare. Hon berättar att hon ska göra ett nytt försök där.
Jag ser massa skrattande barn i lägret de säger att de har det bra men jag ser vuxna som ser mer uppgivna ut och alla går de mot en framtid som är helt oviss. En framtid som är i händerna på Usa, Iran och Ryssland.
Jag funderar på det här med vapen till Syrien. Man snackar om gasen och ska försöka förstöra den men man snackar inget om de brittiska företagen som levererar gasen med statens goda minne. Man pratar inte om vapenexportörer i Usa, Ryssland, Europa och Iran. Varför är det ingen som angriper frågan från det hållet? Pengar är förstås svaret. Länderna och privata företag tjänar massa pengar på detta krig som på alla krig.
Precis som Sverige och Bofors har gjort på att förse minorna till Saddams fruktansvärda armé. Än idag kan kurder i Irak trampa på en mina som indirekt är gjord i Karlskoga i Sverige med statens medgivande.
Idag får människorna i lägret lyssna på musik. Liveband med syriska och kurdiska musiker. Idag får de vila lite från de svåra frågorna. Iallafall idag.
Kung Gilgamesh av Uruk
Jag har förstås förstått att jag befinner mig ofta nuförtiden på platser som vittnar om våra förfäders liv och verk.
Jag är på platser som jag minns sen mellanstadiets historielektioner. Platser som blev kvar i minnet ofta på grund av spännande namn. Eufrat och Tigris biflöden, floderna som jämt dyker upp i historieböcker och frågespel, passerar jag med bil eller badar i. Jag har varit i Neandertalsgrottor där människor fann livsmönster och kulturer för 70 000 år sedan och som vi på olika sätt nedärvt och hittar i våra vardagsliv i nutid. Lite förfinade kanske men ändå.
Den äldsta staden i världen finns ett par timmar bort i Erbil. Där finns en stad på en höjd där människor levt i 8000 år i kontinuerlig följd.
Och så en dag slank jag in på det historiska museet i stan Slemani där jag bor. Ett rätt anspråkslöst museum egentligen. Unesco har satsat pengar och det ska byggas om inom ett par år och bli ett mönstermuseum för Mellanöstern sägs det . http://slemanimuseum.org/museum/index.php?option=com_content&task=view&id=45&Itemid=73
Där inne bland skulpturer, spjutspetsar och smycken från fornstora dagar så hittar jag plötsligt en liten stenbit. Inte vilken stenbit som helst. En bit av världslitteraturens äldsta litterära verk. En bit skriven på sumeriska med kilskrift.

Mm se, där mer poäng från mellastadiets historelektioner.
Det är alltså en bit av Gilgamesheposet som hittades här i Kurdiska Irak för 50 år sen vid utgrävningar som jag plötsligt står och tittar på.
Denna berättelse som är skriven för 4000 år sen handlar om den spännande kungen Gilgamesh som levde i Mesopotamien och som var 2/3 gud och 1/3 människa. Den första titeln på verket är ”Han som såg djupet”. Eposet skrevs på 12 lertavlor och har utvecklats, förändrats, förbättrats under många år tills det fick den slutgiltiga formen. Precis som riktiga skrönor ska göra.
Den handlar om död,kampen mellan det onda och goda,kärlek,magi och mycket mer. Ja ni vet. precis det som våra liv innehåller idag.
I berättelsen beskrivs hur Gilgamesh räddar människor och djur undan en enorm flodvåg och bygger en båt som han tar med sig hela gänget på.
Om ni nu händelsevis känner igen denna historia som Noahs Ark och syndafloden i bibeln så har ni alldeles rätt. De historierna har utvecklats vidare från detta intressanta epos.
Forskare hävdar att detta är bevis för att bibeln härstammar från muntliga historier formade under flera hundra år.
Gilgamesh genomförde denna bravad i sin jakt på sin egna odödlighet som gudarna hade utlovat. En mängd uppdrag på vägen och att
sen Gilgamesh strandade med sin båt på ett berg här i närheten gör inte historien sämre. Ett berg som heter Ararat och ligger i norra Kurdiska Irak.
För en tid sen skrev jag att det kändes som att jag bodde i radioprogrammet Godmorgon Världen. Nu kan jag tillägga att jag bor i en gigantisk världshistorisk skattkista. Vilket heller inte är så dumt.
Väl bekomme!
Sommar i öronen
Ikväll gick jag genom den sommarvarma stan på vägen hem. Som vanligt. Jag hittar alltid nya vägar hem och jag väljer de tysta och lugna gatorna. Det doftar från matlagning här och var. Jag tittar på spännande huslösningar och funderar att det måste vara kul att vara arkitekt här. Sen det där med byggnadsnämnd hm är det kanske lite väl petigt med därhemma ibland. Här svävar fantasin ofta friare iallafall när det gäller hus.
Den här kvällen hade jag även sommar i öronen.
Jag lyssnade på Björn Dixgård och Gustaf Noréns sommarprogram. Jag gick där i den kurdiska kvällen och lyssnade på Borlängemål och flög iväg ihop med dem två härliga Mando Diao musikerna. De berättade om uppväxt, föräldrar och barn. Hela köret liksom. De kom in på föräldrarnas proggmusikera en viktig men också en ibland frustrerande tid. Proggen kunde ibland vara fördömande och de starka politiska budskapen pumpades ut så…plötsligt vaknar jag upp ur min Borlänge värld av mullan i moskén jag just passerade där i mörkret och mullan ropade högt ut sin vers och väckte mig mitt i min frånvaro från nuet.
Kopplingen kändes dråplig. De starka politiska proggbudskapen byttes ut till muslimska ord från Allah och det lika bombastiskt som de parollerna som Björn och Gustav beskrev.
Iallafall så som jag fångade in det i mina somriga kurdiska borlängeöron.
Godnatt
Tillbaka i Kurdistan
Ja det är grymt hett. 43 som värst på em. och på kvällen är det runt 30 grader. Mina vänner lovar att det är på väg att avta med denna hetta. Om ett par veckor så ska det vara 10 grader svalare och det känns bra.
Skolans kontrakt är på väg, vilken det varit i några månader. Byråkratin här är inte vad den borde vara. Det är rätt fantastiskt hur krångligt man kan göra en fråga. Jaja, jag lämnar skolan och vi håller alla tummar vi kan för att det snart signeras!
Min äldsta son kom ner och hälsade på en vecka. Det var så kul. Vi hann med många ofta helt oplanerade äventyr.
Det bara ramlar på oss roliga ovanliga händelser. Som den här tex:
Fruktstund i al-Qaidadalen.
Kurdistan har inte haft en sån lätt uppväxt. Alltfrån Mongoler och Djingis Kahn, Ottomaner, Saddam till al Qaida har erövrat och försökt erövra detta bergsfolk. Under flera år under slutet av 80talet till början av 90 talet så var speciellt södra Kurdistan eller östra centrala Irak fullt med Al Qaida krigare. Bin Ladin ville samla en stark arme i hela området. By efter by intogs och soldater flyttade in i kurdernas hus.
Vi blev hembjudna till en bekants by en bit utanför Halabja- den stad som gasades av Saddam för 25 år sedan. Vi åkte upp i bergen precis under bergskammen och gränsen till Iran var bara några hundra meter bort. Där insprängd (!) ligger den by som sakta håller på att byggas upp igen efter bombningarna.
Några har flyttat tillbaka men det är inte mer än kanske 10 personer som lever här året om. Min bekants hus och gård har en speciell historia. Den familjen har fått pengar av Talibani den Kurdiska presidenten för att kunna bygga om hela gården efter att en bomb slagit sönder allt för 21 år sen.
En bonde var ute med sina kor rätt högt upp på sluttningen. Plötsligt ser han ett föremål som lyser till på himlen. Han hör nåt ljud och ser plötsligt hur föremålet ändrar riktning och dyker ner rätt mot min bekants hus och en stor explosion spränger sönder huset. Det visade sig att det var en målsökande missil som hade avfyrats från ett amerikanskt hangarfartyg i Persiska viken flera hundra mil bort. Med perfekt perfektion träffade den gården. En gård som intagits av Al-Qaida några veckor tidigare. Just den här dagen när bomben slog till var soldaterna borta från gården och ingen skadades men förödelsen var stor.
Människor som bodde i byn hade berättat för de amerikanska soldaterna var och vad Al-Qaida höll på med och var huset exakt var. Männiksorna i byn var trötta på att hela tiden leva i rädsla och våld och relationerna till USA var bättre än någonsin.
Nu 20 år senare så har dalen blivit fridfull igen. Ovanför gården finns en liten bas för den Kurdiska armén Peshmerga. soldater spanar och patrullerar gränsen mot Iran och våra vänner berättar att man har en rätt schysst relation nuförtiden till de Iranier man möter i bergen.
Det känns så speciellt att få en sådan här dramatisk historia berättad när vi är där på plats. Vi ser platsen där bomben slog ner och vi möter den gamla mamman som berättar hur hon käftade med al-qaida soldaterna för att hon inte ville lämna sin gård Hon satte sig i sån respekt att de inte ville eller kunde döda henne.
Vi vandrar genom trädgården som är stor och där allt möjligt växer. Vi äter gurkor, druvor, färska valnötter, färska fikon och physalisbär direkt från växtplatserna. Mm det är så otroligt gott.

Solen är på väg ner bland bergen och kvällsljuset skapar en fantastisk känsla av värme och närhet till naturen och människorna. Vi äter en middag ute på en terass och det börjar mörkna och man hör syrsor och en och annan schakal yla i natten.
Efter middagen sitter vi och snackar med ett gäng murare som jobbar på gården. De frågar om Sverige och vi frågar om Kurdistan och om livet vid gränsen. Plötsligt frågar en av männen:
– Vill ni följa med och jaga vildsvin, de kommer ner från bergen snart? Vi jagar med Kalashnikov och ni tycker säkert om fläskkött.
Jag blir överraskad av frågan från mannen som nyss bad till Mecka på sin lilla matta en bit bort på terassen. Jag frågar om han äter fläsk och han säger att det kan han väl göra men det är inte så speciellt gott.
Vi kommer fram till att jag ska komma tillbaka och att jag ska hänga med på jakten och att jag sen ska fixa en redig BBQ middag i sann svensk grilltradition framöver i höst någon gång.
Foto Mattias
Sommar i Sverige

Så hamnade jag i Sverige igen efter mitt ovanliga år i Kurdistan, Irak. Det känns lite konstigt att vara hemma igen efter det intensiva året i Mellanöstern. Jag är som en gäst och semestrar och tittar på livet. Men det är rätt skönt att vara hemma igen i min kultur bland mina vänner och min familj. Det känns verkligen hur kontraster berikar livet
På vägen hem från Kurdistan stannade jag till i Istanbul en vecka och sen flög jag till London för att möta min yngsta son och fira hans 20 årsdag. Det blev en bra acklimatiseringsresa från mellanöstern till Skattungbyn i Dalarna där jag nu sitter i en liten stuga i skogen och skriver blogg.
Stoppet i Istanbul blev intensivt och lite dramatiskt. Jag kom dit då demonstrationerna på Taksimtorget startade. DEt var intressant att få vara där på plats och försöka förstå vad som hände och se hur människor i alla åldrar ur alla samhällsklasser ställer sig upp och säger att nu Erdogan så räcker det! Man säger nej tack till ytterligare en maktfullkomlig ledare som har tappat förmågan att lyssna och hur man har en dialog med sitt folk.
Här är lite bilder från de dagarna som fylldes med politik, kamp, tårgas, solsken, mountainbiketurer, möten med intressanta människor, god mat och en väldigt vacker stad.
https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10151429102861669.1073741835.627441668&type=1&l=d267cc7315
https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10151427204296669.1073741834.627441668&type=1&l=6bd99a7de8
https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10151423729696669.1073741833.627441668&type=1&l=074acc0ba2
Efter Istanbul blev det några sköna dagar i London.
https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10151434336316669.1073741836.627441668&type=1&l=24e91f25f0
I Slemani så fortgår förhandlingarna om skolans tillsvidarekontrakt. När det är klart så vet jag när jag ska tillbaka till Kurdistan, till ASO folkhögskola, till mina vänner, till värmen =)
Last night with the gang!
Min fruktresa
Det känns som frukterna har följt mig i Kurdistan under min resa, eller kanske mer att jag har följt frukterna.
När jag kom hit i september så blev jag helt betagen av granatäpplena som hade sin skördemånad då. Man åt granatäpplen överallt, på gatan i små skålar, till sallader, i juicebarerna och som marmelad. De goda granatäpplena fanns kvar till jul och då fylldes vagnar och borden i basaren av clementiner, apelsiner och färska fikon mmmm.
Sen var det äpplen och vindruvor på menyn.Färska mandlar och kikärtor stormade in i stan under våren och I april så tjippade det på gatorna när man gick i nedfallna mullbär. Jag lärde mig att det finns flera sorter med olika smaker och färger.
Nu har körsbären kommit och valnötter mognar och jag har börjat längta efter granatäpplesäsongen i september.

Napalm, minor och en oerhört vacker vandring
i morse drog jag iväg för att möta en ny vandringskompis från Slemanis Couchsurfing sida. Max från Nya Zeeland som är här och jobbar som engelsklärare.
Solen sken och det var varmt redan tidigt när vi hoppade in i lokalbussen mot Piramagrun ett litet samhälle som ligger en bit norr om Slemani. Piramagrun är också ett av Irakiska Kurdistans högsta berg. Jag tror det är 2700 meter högt. Max och jag hoppar
av bussen och börjar lifta
upp den sista biten upp mot byn Zewe som ligger precis under den mäktiga bergskedjan.
Vi knallar in i byn och blir på en gång invinkade på te av en man som står på ett tak.
Klart vi antar inbjudan och kommer in genom en liten portal som leder oss in bland ett så häftigt lerhusområde som består av flera nivåer och former med ca 5 hus. 
Vi sätter oss ner på golvet med mannen som bjöd in oss och Max har lärt sig hyfsad kurdiska kan föra en rätt bra dialog.
Vi snackar om allt möjligt och mannen berättar att byn varit jämnad med marken två ggr av Saddam först 1974 och sen 1988. Saddams hat mot kurder har funnits länge. Just den här byn Napalmbombades 1974 och många dog en fruktansvärd död.
Vi bjöds på yogurtvatten som verkligen var bygjord. Mycket fårsmak, det var rätt gott och med ännu mer te och ännu mer berättelser så var vi reda för att börja vår vandring.
Dalgången var vacker. himlen blå och värmen började närma sig 35 grader.Vi var på ca 1300 m.ö.h. och berget öppnade sin famn för oss.
I början var det rätt enkel vandring men sen blev det brantare och brantare och tillslut så fick vi använda händerna för att komma vidare. Stenskravel gjorde att man slirade till ibland och ett par ggr hamnade jag med ansiktet mot marken men fångades båda ggr upp av vilda kryddmattor. Vild mynta och timjan lindrade mitt fall och dofter av dessa kryddväxter fyllde bergväggen som vi var på väg uppför.
När vi kom upp på kammen så var det en otrolig utsikt och vi tog en skön paus och bara njöt av den speciella naturen och la oss på rygg och filosoferade över var vi egentligen var, och över mötet med mannen från i morse och att vi rör oss i en av världens äldsta civilisationer- Mesopotamien. Eufrat och Tigris är inte så långt borta.
efter ett tag var det dags att ta beslut vilken väg vi skulle ta för att komma ner. Vi var på 2200 m.ö.h och det var rätt branta sluttningar de tvä vägarna som var möjliga. Vi valde att gå över kammen och fortsätta ner på andra sidan för att sen komma ner till vägen där vi kunde lifta för att komma tillbaka till Slemani.
Givetvis så fanns frågan om detta var ett minsäkert område. Man har rätt bra koll i Kurdistan var minor finns kvar. Vi hade hört oss för tidigare men såklart oron fanns där ändå. Rätt snart så fick vi syn på två fåraherdar. Vi gick till dem och frågade om vi var på rätt väg och på rätt sluttning där inga miner finns. De svarade att det var helt rätt men på andra sidan åsen vi såg på håll så finns det områden där de fruktansvärda minorna är kvar.
Det dramatiska Kurdistan fortsätter att visa sig. Det otroligt vackra möter det fruktansvärda.
Vi fortsatte vår vandring nerför berget. Det var väldigt brant och nu började den höga höjden och tiden ge sig till känna. Vi började bli rätt trötta och vårt vatten hade tagit slut. När vi hade kommit ner till botten av dalen så ser vi en man som sitter vid en eld. 
Mannen heter Bakir och bjuder oss att sitta ner. Han bjuder på melon, bröd och te förstås.
Han var en jägare och berättade att det var en sorts hjort som han var ute efter. Därför stod en gammal Kalashnikov lutad på trädet bakom honom. Ett maskingevär som jaktgevär! Ja, de dramatiska kurderna fortsätter att leverera =) Stoppet hos Bakir kom så lägligt. Vi fick i oss energi så vi kunde fortsätta upp till vägen. Det hade börjar skymma men vi fick rätt snabbt lift för vår färd tillbaka till Slemani.
Jag kom hem rätt sliten och törstig efter 8 timmars vandring och mer äventyr därtill.
Plötsligt plingar det till i datorn och en hälsning från Rasmus ( min yngsta son) har kommit fram till Marocko på sin långa färd från Slemani till Norra Afrika, landvägen hela vägen. Han var nu ute i öknen och skulle sova på taket av ett hus. Vi kom överens om att det var samma fulla måne som vi båda hade spanat in under kvällen. Den var ovanligt starkt lysande i våra olika sommarkvällar som vi var i. Men ändå…=) 






















