Plötsligt blir det full fart på den stora gatan genom staden Slemani där jag bor. Det har hänt tidigare också och då har det varit nyårfiranden eller så har Real eller Barcelona vunnit match Det manliga delen av det kurdiska folket är uppdelat i Barcelona eller Madrid fans och som de kan låta när nåt av lagen vinner ojoj.
Men ingen av de anledningarna funkar ikväll. Fyrverkerier, kalashnikolvskjutsalvor, tutande bilar, människor som hänger halvvägs ut genom bilarna, folk som sjunger och dansar och viftar med kurdiska flaggor i timmar…
Kurderna är ofta dramatiska.
Det som firas denna kväll är tydligen att Jalal Talabani den Irakiska presidenten. tillika kurd, är på bättringsvägen. Han hade en hjärtattack januari och nu har en bild visats på honom och hans läkare säger att han snart är friskförklarad. Talabani har vårdats på sjukhus i Berlin och rykten har gått om att han har dött och att han lever . Ingen har säkert vetat.
Han är en symbol på något vis för det fria kurdiska livet även om han som många andra har en svart bakgrund där inbördeskrig och korruption finns med bl.a.
Talabani var med och ledde kampen mot Saddam och det är för detta som många kurder älskar honom.
Jag sitter på min balkong och lyssnar på musik och spanar ut över stan och försöker förstå.

Läsåret är på väg att ta slut. På söndag har vi examensfest för våra elever. Va fort det har gått tänker jag när jag vandrar hem genom stan i den sköna sommarkvällen och oj vad mycket som har hänt. Jag går här och lyssnar på musik och plockar färska goa mullbär

från träden som kantar gatorna. Det är häftigt att se hur barn klättrar på varandras axlar för att nå till de finaste bären eller hur två militärer med kalashnikovs på ryggen har spänt ett paraply ut och in och skakar och fixar för att på det sättet fånga upp de goda bären. Längre ner ut med vägen mognar fikonen och de är så galet goda när de är färdiga att plocka färska.
Nu i helgen bjöd en vän in mig till Hawler (största staden i Irakiska Kurdistan). Staden ligger knappa tre timmar bort.Det var jätte skönt att komma iväg och göra något helt annat. Bland annat detta:

Det var länge sen jag var på en hästrygg men det var kul. Det är enda stallet i Kurdistan där man kan rida. Sen kom jag tillbaka till Slemani så så tog jag mot två couchsurfande littauiska killar som rest genom Iran ett par veckor och var på hemåt nu med blixtvisit i Irak. Det var jättekul att träffa dem.
Vi stack bl.a till favoritcafeet och mötte där några vänner som berättade om en konsert som skulle vara sen på kvällen. Vi hängde på och oj va bra det var. Bästa konserten hittills. Det var en världsartist vid namn Hazhar Zahwyi. han bor i London och är kurd . Hans band bestod av musiker från Armenien, Azerbadjan, Turkiet, Usa och Storbritannien. Daf-trumman fån Mellanöstern mötte det västerländska trumsetet i en sorts dialog och kurdiska rytmer ihop med rock och jazztoner. Det var så spännande och så bra! Jag ska hitta nåt klipp och dela med mig av senare.
Ja så kan det gå till på en helg här Kurdistan.

Kurderna är ett picknickfolk.
Det vankas helg och alla börjar planera helgens picknick. Man drar ut med bästa vännerna eller familjen eller familjerna. Det kan vara 100 pers på en picnic. Tio familjer inom en släkt drar ut ihop. Man sticker upp i bergen och tar med sig enkla grillar, grillspettstermosar, filtar, högtalarvagnar för musiken, tesamovarer och så vidare.
Man umgås, man sjunger, man äter, man dansar, man äter, man pratar, man sover, man äter man dricker te och så åker man hem och hamnar i timslånga bilköer tillbaka till Slemani.
Efter en hel dag
Jag försökte på skolan en gång att införa begreppet halvpicnic men ack vad jag gick bet. Nåt sånt finns inte här. En picknick är från morgon till kväll. Eleverna valde hellre ingen picnic istället för en halvdagsutflykt. Jag lär mig så sakta.
Helgen som var så drog vi ut på äventyr söderut mot gränsen till Iran. Jag hade besök från Sverige och så några kurdiska vänner.
Det var ett otroligt vackert landskap som vi for igenom. Vi passerade igen där den gamla religionen Kakai har sitt fäste och så passerade vi nära gränsen där smuggling sker av varor mellan Irak och Iran. Vi åkte ett par mil utmed gränsen till Iran och kom sen fram till vårt picknickställe. Vi slog faktisk läger i Iran, några meter in i landet. Vi fixade sallad och gjorde kebabspett och drack lådvin som inhandlats på Arlanda av en kurdsvensk som flyger fram och tillbaka.
Vi kom hem framåt kvällen efter riktig kurdisk picknickdag.
En helbra heldag!

Oj den här bloggen har bara växt och växt under mina månader här i Kurdistan. Nu har mer än 10 000 besökare läst mina historier från denna del av världen och det är så klart inspirerande. Och at sen få många kommentarer och mail från kända och helt okända människor med tankar om det jag berättar om gör det extra kul Att det sen finns läsare från alla världsdelar och från mer än från 30 länder gör mig än mer nyfiken på vilka det är som fattar svenska och gillar att höra om Kurdistan.
Svensk är förstås den mest vanliga nationaliteten på läsare av bloggen men som mycket klar tvåa är besökare från Holland! Man kan ju inte se vem som läser bloggen men det dyker upp flaggor på de som är här och läser.
Finns det nån holländare därute som kan maila mig h.gothberg@gmail.com och berätta hur detta kommer sig. Jag blir så nyfiken ju =)
Jag ska snart fylla på med lite nya historier. Jag har en månad kvar på del 1 av detta äventyr. Hur fortsättningen blir vet jag ännu inte.
Men tack till er alla som hänger med på resan.
Henrik

Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste tiden. Det beror inte på brist på historier, inte alls. Historierna duggar tätt som vanligt! Men tiden att sitta ner och reflektera över vad som egentligen händer har inte funnits.
Jag har haft mycket trevliga besök från släkt och vänner under den senaste månaden.
När det gäller jobbet så handlar det mest om att få förnya skolans kontrakt. Vi lobbyarbetar och försöker förklara allt vi kan vad folkbildning egentligen är.
Det är rätt enkelt om vi bara har nån som vill lyssnar och vill försöka förstå men det är hela tiden oklart vem om är vår förhandlingspartner. Det är många som har svårt att ta ett ansvar själv utan man förflyttar frågan vidare till andra skrivbord hela tiden och rymmer från frågan eftersom den kan verka vara lite krånglig först.
Vi hade en toppen dag på skolan när först Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin var på skolan och föreläste om Anfal (kurdernas folkmord) och om hur den svenska riksdagen har jobbat med frågan om Anfal ska anses som folkmord eller inte. MP har motionerat om att få Anfal erkänt som folkmord och nu är man enig i riksdagen om detta.

Mängder av TV-kanaler kom till skolan och ASO Folkhögskola tar mer och mer plats i samhället och det är viktigt att människor vet om att denna skola finns överhuvudtaget.

Efter mötet stannade den högsta skolchefen kvar på skolan. Han överrumplade oss alla med att vilja träffa eleverna och utvärdera vår verksamhet spontant. Plötsligt hade en cirkel på klassiskt folkhögskolemanér bildats och en dialog tog form.

Snacket blev riktigt bra med både bra frågor och bra svar från elever och personal. Skolchefen berättade efteråt att han fick lära sig mycket av mötet och att han var imponerad av elevernas sätt att diskutera.
Under hela den gångna veckan har skolans styrelse Tornseglarna i Sverige haft ordförande Donald Boström på plats.
Vi har tillsammans jobbat fram nytt kontraktsförslag och har haft många bra och viktiga samtal om skolans framtid.
Det blev en viktig vecka och kanske avgörande för skolans framtid på många sätt.
Ikväll är det dags att sticka iväg till min oas i verkligheten Caffe 11. Där ska visst en tysk hiphop grupp uppträda =)

Det var en skön varm kväll idag och jag gav mig ut på upptäckarstråt såsom jag gör ibland.
Jag knallade iväg norrut, över den stora genomfartsleden och uppför backarna upp mot en höjd.
Härligt, jag såg en mindre väg som ledde förbi stora murar och förbi en liten liten skog. Skogar här är ju ovanliga så jag tänkte att det här skulle kunna bli trevligt att få gå den vägen.
Jag såg också att om jag skulle ta den vägen utmed muren så skulle jag passera ingången till något polis eller armeställe.
En vakt kom fram till och hejade artigt på mig och frågade vem jag var.
– Hej jag är från swiiiden och jag skulle bara ta en kvällswalk för att kvällen var så himla nice, sa jag. Typ.
Så passade jag på att fråga vad det var för ställe som jag passerade.
Där gick jag tydligen över en gräns.
– That is not your business, sa chefen.
Ingen kunde engelska och jag kan inte kurdiska men jag fattade tillräckligt för att förstå att jag hade gjort något fel.
Med hjälp av en vän på telefon så förstod jag att vi skulle vänta på någon som kunde engelska.
Vakterna var vänliga där de stod med sina Kalshnikovs svajande på ryggen.
Det började skymma.
Ingen tolk kom.Jag fick vänta i någon timme.
Men så plötsligt kom en en stor pickup som svängde uppupp framför oss och soldaterna på flaket med sina maskingevär hoppade av ställde sig bredvid mig i en halvcirkel
Där stod vi i skymningen.
Jag och soldaterna.
De förklarade för mig att jag snart skulle vara hemma igen men att jag först skulle hänga med de nyanlända soldaterna till säkerhetspolisens kontor.
Det kan jag väl göra bara min vän som jag pratade med tidigare skulle få hänga med.. De tvekade först men så sa gruppchefen att det var ok och att jag kunde ringa.och berätta för vännen var vi skulle åka.
Vig som ett kylskåp hoppade jag upp på flaket till den stora pickupen.
Jag fick en plats mellan de svettluktande soldaterna och så sladdade vi iväg i hög fart.
Färden gick genom stan i hög fart och blåljusen var på och jag fick hålla i mig så hårt jag kunde för att inte flyga av.
Efter en halvtimmes förhör på säkerhetspolisens huvudkontor kunde jag och min vän fått lämna högkvarteret.
Allt detta hände för att jag varit för nyfiken hade förhörskillen förklarat till min vän.
– Varför hade jag frågat vad det var för ställe där bakom murarna!
– För att jag ville veta vad det var för ställe där bakom murarna.
Alla soldater jag mötte va schyssta och flera bad om ursäkt.
Min vän förklarade att det jag var med om denna fredagskväll är ett pris för denna stad ska kunna behålla sitt lugn.
Det kan jag acceptera, att man vill hålla terroristattacker från denna stad.
Och jag kommer att fortsätta vara nyfiken =)
Godnatt

Kurderna överraskar igen med lediga dagar. Det gör jobbet så mycket mer spännande. Ingen vet säkert om vi ska vara lediga på skolan, folk tittar på tv dagarna före för det är den säkraste källan. Orsakerna till dagens ledighet beror  antagligen på att det är årsdagen då USA lämnande Irak. Och det ska firas förstås säger irakierna medan den kurdiska delen av befolkningen gärna hade haft kvar amerikanerna  ett litet tag till. Iallafall en del av befolkningen. Man är inte ense om allt liksom.
Men hur som helst kom en ledig dag helt rätt. En dag för återhämtning efter en intensiv månad. Vi har firat Newroz i två veckor. Det kurdiska nyåret. Och jag har haft besök först av vänner från Dalarna och sen min bror och hans barn.

Fullt ös på alla sätt och vis och sen toppade jag förra veckan med ett tredagars seminarium om folkbildning och en riktigt tung förkylning. Som tur är så har Rasmus varit här i fem veckor och han har fått assistera värd här på mitt hostel =)
Det är kul med besök när jag lever långt bort Sverige. Människor som ramlar ner här med stora ögon och som på kort tid börjar ta in denna något ovanliga kulturen. Jag blir nån sorts kulturförmedlare för den lilla del av livet här som jag lyckat fånga in. Det blir diskussioner om det annorlunda och om det svårgripbara. Det är alltid lika spännande.
Men va tyst det blev nu i lägenheten när Rasmus stack iväg i förrgår. Han hoppade på en buss till Istanbul. En resa på 24 timmar genom vackra landskap utmed vägar som delvis gränsar till Syrien. 
Det var skönt när han hörde av sig när han kom fram till Istanbul.

 

 

Det är därför jag har så långa ben…
Så hände då detta som inte borde ske. Jag sumpade mitt idkort/uppehållstillstånd någonstans under de vilda firanden av det kurdiska nyåret. 
Plopp så for det ut ur en ficka, tror jag.
Detta kort måste man bl.a ha när man passerar någon checkpoint när man är på resande fot. 
Så jag lommade iväg till polisen för att göra en förlustanmälan.
Jag kommer in på polisstationen och möts av ett gäng glada poliser. Jag frågar om någon kan engelska, men ack nej. de försökte med de få orden de kunde men vår dialog blev skral.
Jag blev invinkad till chefen som kunde  lite bruksengelska som tur var. Chefen förstod att jag ville göra en anmälan. och så satte den klassiska kurdiska byråkratikarusellen igång. 7 snabba kontor på lika många minuter där 7 signaturer och stämplar skulle samlas in.
Jag har nog aldrig träffat gladare poliser. Jag var i  ett rum en kvart med fem skrivbordspoliser som alla ville testa sin engelska. Tillsammans så fick de ihop ord som räckte till en liten dialog. Tillslut skrattade vi alla åt dråpligheterna och då säger en av poliserna, – I love you till mig och att jag har blivit upptagen i hans familj. Så kan det gå till här! Jag fick med mig ett brev från de skrattande poliserna med en hänvisning till ett annat rum och där jobbade en kvinna som faktiskt var bra på engelska. Efter ett tag fattar jag vad hennes uppdrag var. Hon skulle göra den formella delen av förhöret med mig. Talade jag sanning om min förlust eller inte:
 Can you swear under Allah that you are speaking the true? frågade hon mig och innan jag ens svarade så sa hon följande och rodnade en smula:
– I am so sorry, You are christian? 
Jag började svara att de flesta svenskar som är religiösa betraktar sig som kristna men jag..
Jag hann inte ens fortsätta att förklara mina ateistiska funderingar förrän kvinnan säger:
– Can you swear under the name of god that you….
Jag svarade att vi kör med båda för säkerhetsskull och jag får en penna i handen och signerar pappret och beger mig ut i solen.
Det visade sig att jag på väg till immigrationsmyndigheten skulle passera ytterligare en polisstation. 5 timmar, 4 kontor och signaturer senare kom jag ut ur denna byråkratiska karusell.
Väl framme på immigrationskontoret så kunde jag hitta bra. Här har jag varit ett antal ggr för att fixa alla papper som behövs.
Här börjar man känna igen mig.
Efter ett antal kontorsmöten så var det nära att jag skulle få mitt nya plastkort .

Plötsligt så tittar en kvinna mig djupt i ögonen och frågar,
– men varför har du tappat ditt id-kort? Jag blev ställd och hittade inte ord och svamlade nåt om Newrozfiranden och hundra tusen på gatorna..Men det kändes att kvinnan träffade så rätt.
Varför i hela fridens namn tappade jag detta kort?. Det var ju så onödigt dumt.

 

 

 

För några dagar sedan var jag och Rasmus hembjudna till en höjdare inom islams politiska värld. Han är partiledare till det fjärde största partiet i regionen.
Vi åt middag och började snacka med hans vuxna barn om allt möjligt. Det kändes speciellt att veta att 30 vakter vaktade huset dygnet runt och samtidigt inte alls märka av den stora säkerheten som tydligen var tvungen.
Efter ett tag kom då den medelålders mannen till oss och hälsade. Vi satt där i sofforna i det gigantiska huset och började en dialog där jag först blev tillfrågad om min gudstro. Han ville veta vilket plan föreläsningen skulle läggas på 🙂
Jag förklarade att jag gått ur statskyrkan i Sverige och att jag inte var religiös med en stark tro på gud.
Det var tydligen helt ok:)
Sen kastade han loss sittandes med korslagda ben uppkrupen i soffan och började just föreläsa. Hans båda fruar kom in efterhand och likaså några av de äldre tretton barnen!
Det var intressant att få sitta där och lyssna på en stor(kort) muslimsk ledare för mellanöstern.
Att få höra med egna öron hur han såg på världen , hur allt är färdigt och klart enligt Koranen , att människor är bara som aktörer på scenen där regissören redan gjort klart hur allt ska spelas, höra att han var mot våld och att det inte är på det viset islam ska spridas.
Jag funderade över hur det är att leva ett liv när allt är färdig bestämt. Jag frågade om människans egna ansvar och förmåga att påverka sin värld och sitt egna liv?
– det är ett ansvar man har men hur man ska göra det är givet i Koranen . Det är vår regelbok.
Jag undrade varför han hela tiden satt och behövde försvara islam i vårt samtal utan att jag angrep honom ,jag ställde bara frågor!
-det är nog en vana sa han. Vi är ifrågasatta hela tiden och min plikt är att försvara min religion.
Är din religion bättre än alla andra frågade jag?
– vi är som hörnstenen i världens religioner. Vi kom till sist och vi la till den bit som alla andra religioner saknade. Sen blev det fullkomligt .
Hela vårt samtal kändes relativt avslappnat även om jag försökte få till mer dialog. Jag sa det till honom och han sa att vi får träffas igen. Efter ett tag drog han sig tillbaka efter att hans sjukgymnast tränat hans onda arm.
Han har fått skrivvärk efter att ha skrivit mer än 70 böcker. Böcker som ofta har mer än tusen sidor! Böcker om hur Sanna muslimer ska leva sina liv. Hur hemmafruarna ska agera osv…
Vi bestämde att vi ska fortsätta samtalet en annan gång och vi stack ut i sommarnatten med en son upp i bergen. Det blev en schysst avslutning på kvällen när vi senare hamnade på ett café och fortsatte snacka religion med sonen. Han berättade över sitt eget tvivlande och hur han slutat be under några år men har nu hittat tillbaka. Sonen var rätt så kritiskt tänkande och det kändes bra att få ha mer dialog med honom än vi hade med pappan.
Vi satt och snackade till 4 på morgonen och det var skönt att komma tillbaka till deras hus och lägga sig . Tankarna snurrade rejält i huvudet. Det vi hade varit med om var både skrämmande och fascinerande.
Att möta en människa som har svar på alla frågor om sig själv och om alla andra . Att möta en människa som känner sig så färdig.
Min upptäckarresa fortsätter.