Min fotogen tog slut i förmiddags.
Jag har hittat stället där man kan ladda om sina tankar! Det är hos Hamid tvärsöver vägen bakom hyreshuset. En visade mig denna trevliga man. Vi gjorde upp förra gången att jag skulle Messa honom så skulle han tillochmed hemleverera fotogen till min kamin. Hamid kan det där med service! Så jag messade idag kort Henrik 40 liter som vi hade kommit överens om. Hamid kan inte engelska men denna kod skulle vara glasklar.
Jag väntade och inget hände. Jag väntade ett tag till och fortfarande tyst. Några timmar senare ringer Hamid och bubblar på på kurdiska. Som tur är så är min vän Bawar hos mig han tar luren och Hamid frågar om ett konstigt meddelande som han fått! Hamid minns inget alls om nån kod. Bawar påminner honom om den långa svensken. Aha säger Hamid och ber tusen ggr om ursäkt! Han säger att han snart är vid den lilla butiken och att jag kan komma. Hamid ber om ursäkt och jag säger att det är ingen fara. Han prutar 2000 dinarer och så börjar vi snacka fotboll. Zlatan och Henke Larsson men ingen är så bra som Messi.

Det är kul att få kommentarer och hälsningar från vänner och och okända bloggläsare. Det verkar som om många är nyfikna på vad som händer i denna värld. En del av er frågar och andra föreslår nåt de vill läsa om.
En bloggande vän föreslog rädsla som tema för en text. Hon undrade om jag var rädd nån gång när jag är i den här delen av världen som är så känd för så mycket historisk och nutida grymhet. Så jag antar utmaningen.
– Hej vill du bli rektor på folkhögskolan i Kurdistan, frågade kvinnan i telefonen. Jag hade alltså fått jobbet som jag sökte där långt borta i Mellanöstern, i landet Irak i regionen Kurdistan. Det kändes som krutröken efter Saddams välde just lagt sig, som om bilbombernas antal blivit färre, al Quidas aggressivitet dalat men ändå så var min bild rätt klar över min destination. Jag skulle till en plats på jorden som var rätt orolig. Va skulle jag dit och göra? vad var jag beredd att utsätta mig för. Varför skulle jag åka till en konfliktzon?
Vad var det jag sökte egentligen när jag sökte jobbet.
Frågorna hopade sig och jag började söka svaren. Jag ringde UD som bekräftade att till min region är det ok att åka. Den är helt utan restriktioner sedan 5 år. Men fy på dig om du åker till Bagdad, 3 timmar söder om Sulemanyia. Där är det fortfarande oroligt och dumt om en västerlänning dyker upp. Jag ringde till de personer som jobbat i Kurdistan före mig och till de som rest i området. Jag började läsa på om mellanöstern och känner – oj va lite jag egentligen kan om Mellanöstern och oj vilka schablonbilder jag är full av.
Jag minns att jag satt på jobbintervjun och jag frågade om säkerheten och de berättade att det var 3 år sen en bomb sprängdes i stan. Jag höjde blicken och och kikade ut från Kulturhuset i Stockholm där vi satt och snackade. Jag tittade på Drottninggatan och såg nästan platsen där en självmordsbombare sprängde ihjäl sig för ett år sen.
Den tanken gav mig perspektiv. Vad är rädsla, vad är trygghet? Var är man helt säker på jorden? Vill jag vara där isåfall?
Jag stack iväg och kände mig trygg med all ny kunskap att jag skulle komma till en relativt lugn plats trots allt.
Nu har jag bott i Irak i ett halvår, oj va tiden rusar förresten. Jag är fortfarande inte rädd. Stan jag bor i känns enormt säker på alla plan. Jag tappar en tvåhundralapp på gatan och en kille springer ifatt mig och lämnar den till mig, pengar ligger öppet på bankens disk, gamla tanter är ute sent på gatorna på nätterna, på nyårsafton var minst 50000 människor ute och firade. Det var hela familjer med små barn som var vakna sent och trots denna stora nyårsfirande massa så såg jag inte en person som drack, inte några som slogs. Det var kolugnt hela natten.
Det finns massa poliser och vakter i stan. Många med k-pistar men de är aldrig hotfulla och när jag pratar med mina radikala vänner som var på barrikaderna mot Saddam så säger de bara  att det är rätt skönt med dessa vakter. Det gör att det är ett lugnt samhälle nuförtiden. Första gången på många hundra år. Då är det ok att det finns vakter med maskingevär bara de inte pekar de mot oss.
Grannstaden Kirkuk, som har beskrivits som en av världens mest farliga städer när det gäller krig, ligger en knapp timme bort. Jag åker förbi Kirkuk när jag ska till Erbil som är huvudstaden.
Där smäller en bomb varje vecka. Där dör människor, där skadas människor, så nära men där jag bor en timme bort så råder ett otroligt lugnt.
Hur kan det vara så?
Kirkuk består av människor med blandade etniska tillhörigheter. Där bor kurder, turkar, araber och turkmener. De här går inte så bra ihop. Men framförallt så finns en av världens största oljefyndigheter här. Oljan som alla vill ha.
I Sulemanyia bor det en mer homogen grupp. Här är nästan alla kurder och det finns lite jobbinvandring. Här behöver man inte bråka på samma sätt som i Kirkuk
Ja det finns massa att skriva om när det handlar om konflikter. Men nu har jag beskrivit situationen lite.
Jag är inte rädd alltså! Jag påverkas förstås av människorna som bor här. De är inte rädda. De berättar förklarar, visar hur livet kan levas.
Mattias min son var här för en tid sen. Han hade precis rest runt i världen och när han har varit här en vecka så säger han att han aldrig har känt sig så trygg i stan som han gör här. Han som just varit i New York, Guatemala city, Kuba, och Barcelona.
Det är skönt när fördomar avslöjas.
Så jag är inte rädd, inte rädd på det viset.
Kom hit och kolla själva!

När jag bor en längre tid i en annan kultur så kommer efter en tid ett kulturberoende krypande så sakta. Distansen i tid och kilometer behövs för att inse att det finns något som   är mitt land, mitt hem, min kultur. Allt detta som jag annars tar för givet när jag år efter år bor i Sverige. Det här är tredje gången i mitt liv som jag bor och lever i en helt annan kultur.
Att förstå kroppsspråk, att känna igen hur människor kommunicerar, att äta gott bröd, dricka vatten ur kranen, att förstå språk, att kunna äta pepparkakor, att åka skidor, att umgås med familj och vänner, att det är varmt inomhus, att det finns kösystem när man söker pass. Jag skulle kunna fortsätta långt med denna lista men det får räcka.
Jag kan ibland tro att jag inte alls är så beroende av det som är min kultur.
I sleep wherever i lay my hat typ, och det funkar rätt bra, rätt länge men ändå…
Kulturberoendet finns där under ytan och gör sig påmint och jag tycker det är rätt skönt att att vara  hemma.

Foton Rasmus Göthberg

Samtidigt som detta sker så håller jag på att komma in i en ny kultur. En kultur som är ny , annorlunda, energisk, generös, krånglig och så mycket mer. En kultur som jag kommer på mig själv med att anamma och mer eller mindre omedvetet fylla på min egna gamla invanda kulturburk med. Kanske utveckling – vad vet jag…

För ett par dagar sedan mördades tre kurdiska kvinnor i Paris. De var aktiva i den kurdiska kampen för en egen stat. en av kvinnorna var med att starta PKK för 30 år sen. Morden anses som direkta avrättningar i ett slutet rum.
Spekulationer snurrar nu världen över hur detta fruktansvärda kunnat hända. 45000 kurder har mördats under de tre decennier som kampen har pågått.

Idag var det demonstration mot detta fruktansvärda våld i Sulemanyia. Världen över har kurder visat sin sorg och ilska över situationen.
Idag tog jag chansen att följa med en demonstration med ett par tusen människor genom den gamla delen av stan.
Det var starka känslor i omlopp Människor som har makt över denna fruktansvärda konflikt måste börja reflektera över sina tankar och handlingar. Det går att förändra.
Jag följde med en kompis efter demonstrationen. han hämtade ut en förstoring på en bild av sin söta lilla dotter. På bilden stod det datum för parismorden och en text om att kampen för freden måste gå vidare. En liten tjej som vi hoppas kommer att möta en annan attityd en dagens kurder ofta gör ute i världen

Kurdistan är ett kontantsamhälle. Det finns några banker och det finns de som har bankkonton. Har jag hört. Förut litade ingen på att bankerna hade förmåga att ta hand om pengar! Nu är det förändrat. Man kan lita på bankerna( lika mycket som i Sverige 😉 men det finns ingen kultur och system där bankkonton är en naturlig del av livet.
Man har pengarna hemma i skattkistor helt enkelt. Det kan handla om miljoner kronor ibland. För de som har roffat åt sig olja och byggpengar.
Lönen hämtas på banken. Om det finns pengar vill säga. De tar ofta slut fram på dagen och då får man vänta tills säckar med nya pengar langas in på kontoret. Någonstans ifrån. Det är några få som betalar skatt i Kurdistan. Och den skatten man betalar är 5% ungefär. Pengar till den offentliga sektorn kommer direkt från oljeförsäljning. Oljan försörjer Kurdistan till 90 % idag.
För mig har det tagit nästan en hel vecka att få klart allt med kvitton och rekvisitioner för att få ut pengar. Det är sån grym spilltid på ett dåligt system. Jag och min studierektor springer runt på olika kontor och fixar olika signaturer och ibland så vet byråkraterna inte själva varken ut eller in. Som tur är så är de alla snälla och ber ibland om ursäkt för den yxiga hanteringen. Jaja, jag börjar lära mig och jag anpassar mig för det är ju så här folket lever här.
Efter att ha svävat i ovisshet om pengarna skulle räcka den här dagen så dyker en polisman upp med en vanlig resväska fylld med pengar. Han ställer sig där vi andra köar och börjar håva upp miljonerna. Pengarna ligger helt öppet på disken men det konstiga och underbara är att ingen reagerar mer än jag på detta underbara stöldtillfälle.

Efter en stund kommer en kvinna in. Hon ska också leverera pengar. Hon kommer med pengarna i vanlig plastpåse. Den är full och hon gör som polisen. Staplar högar bland folket. Det finns en tillit på något vis som skulle vara helt omöjlig i Sverige. Man stjäl inte här. Inte på det här sättet iallafall.
Att sen korruptionen är hög och att flera gamla krigskämpar och krigskämpars barn lyfter många månadslöner från olika håll, det är ju en helt annan historia.
Jag fick min lön. Två dm irakiska dinarer och vandrar ut i den underbara höstsolen.
Jag tar vägen förbi basaren som jag brukar på torsdagar, sista arbetsdagen för veckan. Jag och Salam, min studierektor, lunchar på ett kebabställe, tar sen ett glas te och funderar över veckan som rusade förbi. Salam ska vidare på ett möte och jag går och handlar frukt och grönsaker från dignande bord. Så gott och så billigt. Jag fortsätter förbi mitt favorit Baklavaställe och handlar med ett helghalvkilo nybakade smaskiga små knyten.
Det är helg.

I wish my family, all my old and new friends a happy new year! 2012 was a great year with some major changes in My life. So far so good. 2013 is still blank and it is up to me and all of you to make it it to a good year!
I also wish all readers of my blog ( more than 5000 visits!)from more than 20 countries a happy new year. I hope i can share some of my adventures even in 2013! A big hug to all of you // Henrik

Direktrapport från min lägenhet en helt vanlig vardagskväll.
Plötsligt small det till i badrummet och det började spruta vatten. Jag rusade dit och fattar att tvättmaskin hade hoppat till och ryckt loss  kopplingen för vattnet från väggen. En rördel hade helt enkelt gått av. En stor stråle pumpar ut vattnet över badrumsgolvet.
– jaha vad gör man nu då tänkte jag, var kan jag stänga av vattnet, letar i en skrubb där rören går igenom och stänger av kran för kran och lyckas efter 6:e försöket höra att forsandet tar slut.
Jag pustar ut.
Jag ringer hyresvärden, den lilla snälla mannen som har varit i Holland en del år och som tror jag förstår holländska fantastiskt bra. Han fattar att det är jag som ringer iallafall och kommer upp till mig på en gång. Jag visar vad som har hänt och värden ringer ett samtal och vips är rörmokaren där fast klockan är 20 på kvällen.
Det tog 5 min att byta rördel och in med ny packning och denna gång ingen fuskkvalité på grejorna utan nu är det äkta turkiska grejor vittnar de båda männen om. Lite engelska lite holländska och resten kurdiska… det funkar på nåt sätt.
Jag visar rörmokaren också den totalt livsfarliga kopplingen en kompis till en kompis till en kompis gjorde som installerade tvättmaskinen . Jag spelar upp en sorts dödsscen där vatten och el inte passar så bra ihop och mannen skiner upp. För en hundring fixar han även detta problem. Härligt tänker jag.

Kontakten som sitter i duschen!

Under tiden rörmokaren blir elektriker och åker och köper kabel och kontakt ( det är alltid öppet här) så tar jag upp bekymret med mitt felaktiga kvitto som jag fått för hyresavin. Skolförvaltningen godkänner inte ett vanligt betalkvitto så vi har fått hjälpa hyresvärden att trycka nya kvitton som nu ska vara rätt. Hyresvärden är osäker på vad jag menar när jag säger hur det måste skrivas så han knackar på hos min granne radioprataren som är från Bagdad. Han pratar litelite mer engelska men är förstås en hejare på arabiska som man snackar där nere i Bagdad. Radioprataren kommer gladeligen in till min lägenhet och jag förklarar och förklarar och ringer sen en kollega som kan förklarar ännu bättre både på kurdiska arabiska och är en stjärna på engelska. Tillsammans löser vi problemen tror vi och kvittot blir ifyllt.
Nu börjar lägenheten bli riktigt full av folk och klockan närmar sig 22. Jag bjuder på te, klementiner och pepparkakor och elrörmokaren som har fixat alla mina badrumsproblem kommer ut med ett stort leende på läpparna. Hm  tänker jag, är han klar…men strömmen bröt han ju aldrig… jaja dödsförakt verkar vara en del av många kurders liv. Kanske det beror på deras dramatiska historia eller så blir kontrasten extra stor när jag som överbeskyddad svensk gärna har både hängslen och livrem på.
Nu är klockan över 23 och lugnet har börjat lägga sig. Dagens alla problem blev lösta och tvättmaskinen snurrar på, ljusen är tända på bordet och en god kopp kanelte smakar riktigt gott denna något annorlunda annandagskväll. God fortsättning på er därhemma!

Slutet gott allting gott

Tänka sig att det går rätt bra att vara rejält förkyld i Kurdistan också. Rösten försvann och lungorna tjockar igen så jag fick faktiskt vara hemma från jobbet till och med.
Ingen karensdag bara att berätta för kollegorna som på olika sätt får tänka om i schemat en aning och sen fortsätta snorandet här hemma.
Kollegor och grannen har varit så himla snälla och höra av sig om hjälp på olika sätt och på eftermiddagen kom två elever förbi och hälsade från de andra eleverna och frågade om de skulle handla något. Min sjuka dag avslutades med att en kollega skulle leverera en speciell kurdisk soppa som hjälper mot allt. Hennes mamma skulle koka ihop den ikväll för leverans imorgon. Tänk va omtankar kan kännas bra. Speciellt när man är i långtbortistan.

Kurdisk mirakelsoppa:)

Det regnar och åskar i Slemani idag. Hela stan blir upplyst. Hösten är absolut här nu. På nätterna kryper temperaturen ner mot nollan och på dagarna är det 10-12 grader.
Människor gör av med massa mer energi nu för att värma sina hus. Då orkar inte elproduktionen med och det är minst två långa strömavbrott per dag. De flesta hus är uppkopplade till något reservaggregat dom drivs av disel. Jag håller på att ta reda hur det funkar i mitt hus och hoppas det kan lösa sig i morgon. Man får betala 25000 dinarer ca 150 kr i månaden för att reservelen ska hoppa in. Men det är det värt. Och nu har jag ju fått lön till och med. Efter tre månader kom så 2 dm dinarer! Kontantlön som hämtas på en bank i 25 kronorssedlar typ och att jag blev dinarmiljonär var ett faktum.
Annars kan jag rapportera från en helt julfri miljö. Det finns ingenting som påminner om lucia, tomtar,glögg och annat. Skolan kommer att vara i full gång och på julafton är det vanlig skolgång. Det känns en aning skumt när jag påminns om julstressen och julmyset därhemma. Jag ska hitta lite julnoveller och andra jultexter för skolan. Högläsning och böcker är i centrum nu när vi har läsartema i veckorna tre.