Rashaba!!

Rashaba, heter den mycket kalla vinden som blåser ner från bergen i norr ner i stan. Den svarta vinden.
Den är så kall och blåser rakt in genom märgen som få vindar gör i Sverige.
isbjörn
(foto Sarwar Amin)
Alla kurder säger till mig:
– åå det är så kallt i Sverige, men nu sticker jag ut hakan och säger att de tre sista dagarna här har varit kallare än det ofta är i Sverige. Det är bara ett par minusgrader och lite snö i stan Slemani men ändå. Klart det hänger ihop med sämre vinterkläder och dragiga cementhus.
De sista dagarna har varit kaosartade. Många bilolyckor och folk som inte kommer hem från jobbet när däcken bara slirar på de hala gatorna. Vänner fick ta in på hotel nära sitt jobb för det var för slirigt att åka hem 5 km till de norra delarna av stan.
Häromdagen stängdes alla skolor just för att det har varit så många trafikolyckor de senaste dagarna.

När sen elektriciteten stängs av ca 4 timmar om dagen och att det huset jag bor i inte har en generator för att dra igång reservelen så huttras det mer förstås. Jag tänder min fotogenkamin och får upp värmen lite och väntar på att strömmen kommer tillbaka och väntar på våren som är runt hörnet.

Här börjar universum…

Prästen
Jag befinner mig i historiska härader av stora mått som ni säkert förstår. Jag upptäcker bit för bit och det är så kul när pusselbitar faller på plats i den Henrikiska världsbilden.
För en tid sen åkte jag och några vänner på upptäcktsfärd i den kurdiska autonoma regionen där jag befinner mig.
Vi drog iväg för att ha kul men också för att reka inför vår stundande lansering av vårt företag Discover Kurdistan. Jag och två vänner har startat ett företag där vi ska öppna upp Kurdistan för nyfikna resenärer. Jag kommer inom kort skriva mer om detta men första resorna planeras till våren 2014. hm..what a cliffhanger 😉
Här börjar universum – säger Yasiderna som lever bland bergen i norra Irakiska Kurdistan rätt nära staden Duhok.Det anses vara platsen där sanningen kom ner från himlen och där skapelsen kom till. Yazdanismen är en religion som hamnade i den här delen av världen långt före Islam. Yazdanismen har sitt ursprung i kurdisk mytologi och gudalära, vilken är besläktad med den vediska hinduismen så nog är det gammalt allt. Folket som utövar denna religion heter Lalish.
Det är svårt att säga hur många anhängare det finns till Yazdanismen men knappt en miljon i norra Irak är siffror som nämns.
Yasiderna har även hämtat delar av sin lära från Zoroastrismen, som anses vara en av världens äldsta religioner. Zoroastrismens grundare, Zarathustra kommer från Iran.
och här så kan man absolut skena iväg till tyske filosofen Friedrich Nietzsches verk ”Så talade Zarathustra” men se det tänker jag inte göra just nu iallafall.
Hur är nu dessa Yaziders tro? Jo som jag har fattat det hela rätt så präglas denna religion av tron på inkarnation och en tro på änglar. Själen kompenserar sina handlingar på jorden efter döden.
Hur nu detta går till?
Yezidierna är starkt bundna till de fyra elementen och vördar sju heliga änglar, främst Malek Tawus (påfågelängeln). Alla de sju heliga änglarna kan inkarneras i mänsklig form. Det förekommer böner men att bönerna inte spelar någon stor roll för yezidiernas dagliga liv. Det vanligaste vid bön är att de vänder sig mot solen.
Mycket i deras religion påminner mig om nordamerikas indianer och hur de lever i förhållande till naturen. Det finns en stor vördnad. När jag kom till dalgången där Lalishfolkets centrum är så fick jag ta av mig skorna och gå barfota. Man ska känna närheten till jorden var förklaringen.
Sen finns det en hel del regler om vad man får och inte får göra. Man måste gifta sig med någon annan inom Lalishfolket och det är mycket svårt om ens möjligt att lämna religionen.
Yasiderna har fått utså mycket förtryck under århundraden. Givetvis en kamp med Islam och sen på senare tid så var Saddam det stora hotet. Han lät döda många Yasider.
Det var klart spännande att tassa runt bland husen och folket som bor där. Jag fick prata kort med Översteprästen med hjälp av en tolk men sen mötte vi en mer vanlig präst som tog tid med oss och som gärna ville förklara vad de egentligen håller på med.
Självklart gick jag därifrån mer förvirrad en tidigare. Ju mer man vet desto mindre vet man stämmer så väldigt väl.

Lalishtorn

Olivolja

kille i dörröppning

Kasta sjal

Bönesjalar

Översteprästen

Zule

sopar

10 000 , kanske mer vi vet inte…

 

Det är ungefär 1500 familjer  som bor  i det flyktingläger som Kurdistan Regional Government ( KRG ) satt upp med hjälp av Unesco en halvtimme söder om stan jag bor i.
Man vet inte riktigt hur många flyktingarna det är säger vakten som jag frågar men när jag träffar familjer så är det ofta 8-9 personer i varje familjetält.

Bild
Det är kurderna som har öppnat upp sina gränser för mängder av kurdiska flyktingar från Syrien. Det sägs att det kan vara 200 000 flyktingar man har tagit emot under det senaste året.
Jag får chansen att besöka lägret i samband med en musik och konsttillställning som ett gäng studenter vid ett universitet tagit initiativ till. Tanken med studenternas engagemang är att ge flyktingarna lite ro , något annat att tänka på och framförallt vill studenterna visa empati för  dessa nya innevånare i landet. Iraks kurder har själva under många år varit på flykt till olika grannländer och nu när det råder stabilitet i KRG så vill man ge tillbaka.
En ung konstnär har jobbat ihop med flyktingbarn och undomar och har gjort ett konstverk i lera med deras fotavtryck. Det handlar om att färdas att fly men också att göra nya avtryck dit man kommer.

Bild

Det är första gången jag är i ett flyktingläger. Läger jag har läst om sen jag var barn. Nåt obegripligt, nåt hemskt. Många fruktansvärda bilder har passerat förbi på löpsedlarna i kvällstidningarna.
Nu är jag själv här och får möta dessa människor som har flytt bomber, giftgaser, minor, våldtäkter och misshandel. Alla med sina historier sina öden sina minnen.
Trots allt så uppfattar jag det här lägret som ett bra läger. En plats som iallafall kan ge dessa människor en viss trygghet. Det är rent, 6 familjer delar på en toa och dusch och det finns mat. Men nu är det slutet på sommaren och vintern kommer. De kommer antagligen inte att kunna bo i tält då temperaturen kryper ner under noll och det kan komma snö. Det är ovisst hur man ska göra och människor är villrådiga. Jag fick höra om två familjer som för ett par dagar sen valde att resa tillbaka till Syrien. Tillbaka till vad? Frågorna som dessa människor får leva med varje dag är frågor som jag antagligen aldrig behöver leva med. 
I lägret finns en skola för alla barn. De här syriska barnen är ju kurder och pratar en kurdisk dialekt som skiljer sig en del från kurdiska i Irak. I Syrien får barn inte läsa eller snacka kurdiska i skolan, de lär sig arabiska så nu får barnen ha arabiska skolböcker. Det här är alltså ytterligare en folkgrupp som berövas på sitt språk precis som kurderna i Turkiet. ett folk som så ofta faller offer för överheter som vill visa maktfullkomlighet.

Jag möter en familj som visar sitt hem, sitt tält och berättar att den 15åriga dottern har diabetes. De har fått med sig insulin från Syrien som de nu förvarar i en kylväska med is i i den 30 gradiga värmen.
– Det är billigt med insulin i Syrien. dryga 50 kr i månaden men här är det svårare att få tag i det. Och framförallt så har vi inga pengar kvar att handla för. Lägret ger alla det man behöver när det gäller basförnödenheter. Men så fort man behöver något annat utöver det så är det stopp. 
Mamman gråter och är orolig för dotterns framtid. Det finns en lägerläkare. Hon berättar att hon ska göra ett nytt försök där.

Bild

Jag ser massa skrattande barn i lägret de säger att de har det bra men jag ser vuxna som ser mer uppgivna ut och alla går de mot en framtid som är helt oviss. En framtid som är i händerna på Usa, Iran och Ryssland. 
Jag funderar på det här med vapen till Syrien. Man snackar om gasen och ska försöka förstöra den men man snackar inget om de brittiska företagen som levererar gasen med statens goda minne. Man pratar inte om vapenexportörer i Usa, Ryssland, Europa och Iran. Varför är det ingen som angriper frågan från det hållet? Pengar är förstås svaret. Länderna och privata företag tjänar massa pengar på detta krig som på alla krig.

Precis som Sverige och Bofors har gjort på att förse minorna till Saddams fruktansvärda armé. Än idag kan kurder i Irak trampa på en mina som indirekt är gjord i Karlskoga i Sverige med statens medgivande.

Idag får människorna i lägret lyssna på musik. Liveband med syriska och kurdiska musiker. Idag får de vila lite från de svåra frågorna. Iallafall idag.

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bild

Bildn

 

 

 

 

 

 

 

 

Kung Gilgamesh av Uruk

Jag har förstås förstått att jag befinner mig ofta nuförtiden på platser som vittnar om våra förfäders liv och verk.
Jag är på platser som jag minns sen mellanstadiets historielektioner. Platser som blev kvar i minnet ofta på grund av spännande namn. Eufrat och Tigris biflöden, floderna som jämt dyker upp i historieböcker och frågespel, passerar jag med bil eller badar i. Jag har varit i Neandertalsgrottor där människor fann livsmönster och kulturer för 70 000 år sedan och som vi på olika sätt nedärvt och hittar i våra vardagsliv i nutid. Lite förfinade kanske men ändå.
Den äldsta staden i världen finns ett par timmar bort i Erbil. Där finns en stad på en höjd där människor levt i 8000 år i kontinuerlig följd.
Och så en dag slank jag in på det historiska museet i stan Slemani där jag bor. Ett rätt anspråkslöst museum egentligen. Unesco har satsat pengar och det ska byggas om inom ett par år och bli ett mönstermuseum för Mellanöstern sägs det . http://slemanimuseum.org/museum/index.php?option=com_content&task=view&id=45&Itemid=73
Där inne bland skulpturer, spjutspetsar och smycken från fornstora dagar så hittar jag plötsligt en liten stenbit. Inte vilken stenbit som helst. En bit av världslitteraturens äldsta litterära verk. En bit skriven på sumeriska med kilskrift.
Gilgamesh
Mm se, där mer poäng från mellastadiets historelektioner.
Det är alltså en bit av Gilgamesheposet som hittades här i Kurdiska Irak för 50 år sen vid utgrävningar som jag plötsligt står och tittar på.
Denna berättelse som är skriven för 4000 år sen handlar om den spännande kungen Gilgamesh som levde i Mesopotamien och som var 2/3 gud och 1/3 människa. Den första titeln på verket är ”Han som såg djupet”. Eposet skrevs på 12 lertavlor och har utvecklats, förändrats, förbättrats under många år tills det fick den slutgiltiga formen. Precis som riktiga skrönor ska göra.
Den handlar om död,kampen mellan det onda och goda,kärlek,magi och mycket mer. Ja ni vet. precis det som våra liv innehåller idag.
I berättelsen beskrivs hur Gilgamesh räddar människor och djur undan en enorm flodvåg och bygger en båt som han tar med sig hela gänget på.
Om ni nu händelsevis känner igen denna historia som Noahs Ark och syndafloden i bibeln så har ni alldeles rätt. De historierna har utvecklats vidare från detta intressanta epos.
Forskare hävdar att detta är bevis för att bibeln härstammar från muntliga historier formade under flera hundra år.
Gilgamesh genomförde denna bravad i sin jakt på sin egna odödlighet som gudarna hade utlovat. En mängd uppdrag på vägen och att
sen Gilgamesh strandade med sin båt på ett berg här i närheten gör inte historien sämre. Ett berg som heter Ararat och ligger i norra Kurdiska Irak.

Tydlig märkning var byggmaterialet ska!

Tydlig märkning var byggmaterialet ska!


För en tid sen skrev jag att det kändes som att jag bodde i radioprogrammet Godmorgon Världen. Nu kan jag tillägga att jag bor i en gigantisk världshistorisk skattkista. Vilket heller inte är så dumt.
Väl bekomme!

Sommar i öronen

Ikväll gick jag genom den sommarvarma stan på vägen hem. Som vanligt. Jag hittar alltid nya vägar hem och jag väljer de tysta och lugna gatorna. Det doftar från matlagning här och var. Jag tittar på spännande huslösningar och funderar att det måste vara kul att vara arkitekt här. Sen det där med byggnadsnämnd hm är det kanske lite väl petigt med därhemma ibland. Här svävar fantasin ofta friare iallafall när det gäller hus.
Den här kvällen hade jag även sommar i öronen.
Jag lyssnade på Björn Dixgård och Gustaf Noréns sommarprogram. Jag gick där i den kurdiska kvällen och lyssnade på Borlängemål och flög iväg ihop med dem två härliga Mando Diao musikerna. De berättade om uppväxt, föräldrar och barn. Hela köret liksom. De kom in på föräldrarnas proggmusikera en viktig men också en ibland frustrerande tid. Proggen kunde ibland vara fördömande och de starka politiska budskapen pumpades ut så…plötsligt vaknar jag upp ur min Borlänge värld av mullan i moskén jag just passerade där i mörkret och mullan ropade högt ut sin vers och väckte mig mitt i min frånvaro från nuet.
Kopplingen kändes dråplig. De starka politiska proggbudskapen byttes ut till muslimska ord från Allah och det lika bombastiskt som de parollerna som Björn och Gustav beskrev.
Iallafall så som jag fångade in det i mina somriga kurdiska borlängeöron.
Godnatt

20130912-231219.jpg

Simlärare sökes!

Vad kan man göra en torsdagskväll (läses fredagkväll) i Sulemanyia? Jo, ett gäng elever bokade en simhall för skolan (läses de unga männen) kl 22-24. Det kom nästan 20 pers.
Det var en 25 meters bassäng som fylldes av badglada elever. Det hoppades, simmades, plaskades, tävlades bastades och skrattades en hel massa. Men det visade sig att mer än hälften inte kan simma. Jag som inte är en storsimmare alls försökte lära ut allt jag kunde men jag saknade absolut de där knepen som behövs. 
Jag minns hur jag och en fd kollega för massa år sen hjälpte en gästlärare ( Bupe) från Zambia att lära sig simma i en minipool på ett hotell i en  mörk afrikansk natt. Det var otroligt roligt att få se när  när han knäckte koden.
Så om det är någon hågad simlärare som har lust att hälsa på så kan man få vara med och göra stordåd =)
Plötsligt blev det kolsvart i simhallen. Strömmen gick som den brukar. Några ficklampor kom fram och jag försökte spana runt i bassängen så ingen försvann. Men vad gör kurder då istället, självklart så börjar man sjunga och dansa, I vattnet, i bastun, på bassängkanten.
Ja så kan man också skapa torsdagsmys!

 

Första MTB-turen i Irak

Jag är ju egentligen en väldigt rörlig individ. Jag gillar att resa, åka skidor, vandra och cykla bland annat. Mitt nya boende i Irak har krånglat till det där lite för mig. Eller jag menar att det ställer mer krav på min fantasi hur jag ska kunna fortsätta med allt det där som gör att jag mår bra.
Jag kan ju inte hålla på och skylla på galen trafik, minor, tidsbrist hur länge som helst när det dyker upp riktigt bra alternativ hur man kan ta sig förbi dessa olika hinder.
Därför gick jag åstad och inhandlade en cykel vid senaste besöket i Erbil den kurdiska huvudstaden. I min stad där jag bor har jag sett 5 vuxna cyklister på ett halvår. Det finns ingen cykeltur alls här. Men i Erbil ryktades om en gata med massa cykelaffärer och det var dit vi begav oss. Jag köpte en hm..hur ska jag beskriva det, en sorts mountainbike som man kan hitta på bensinmackar eller jysk. Den ser helt ok ut men när cykeln kom att möta verkligheten visade det sig förstås att mina mekartalanger kommer att prövas hårt.
Hur som helst så fick jag med cykeln hem och igår var det dags för en efterlängtad premiärtur. Solen sken och det säkert 17+. Jag har börjat hitta rätt bra runtomkring efter mina vandringar genom stan men nu så är jag reda för att upptäcka platser utanför staden.
Det blev en skön tvåmilatur som jag hade spanat in på google kartor på förhand. Knappt halva på asfalt och resten grus, stig och gegga: Det var en mycket skön och varm eftermiddag och cykeln höll rätt bra. Den slirar i vevhuset när backarna är för branta uppför och är det någonn läsare som vet vad man gör åt sådannt så får ni gärna ropa hej!
På hemvägen började mitt styre att sitta löst. Det var först under kontroll men så plötsligt halkade det helt snett och jag blev en livsfara för mig och de andra i min närhet. Som tur var så cyklade jag sakta uppför när det hände och hoppade snabbt av. En sorts mekanisk verkstad dök upp som på beställning och en glad man letade efter en insättsnyckel i en kvart och kunde sen hjälpa mig så jag kunde ta mig hem. Idag ska jag till basaren och skaffa verktyg!
Cykeln var  grymt geggig när jag återkom till civilistationen igen och eftersom kurderna gillar att hålla sina fordon rena så var det inte svårt att hitta hjälp. Ahmed stod där och tvättade bilden och så fick han syn på mig och min skitiga cykel. Ska jag? visade han med slangen och jag nickade och sa hemskt gärna typ på mitt kroppsspråk.
Så nu är jag igång! Turerna kommer att bli fler!
Ahmed-cykeltvättaren

Dolma, jag säger bara dolma!

Arbetsveckan har precis tagit slut, den sista lektionen avklarad och alla är på väg hem då kommer plötsligt eleverna och hejdar mig och ber mig följa med ut på gräset. Där är en festlunch uppdukad. En mamma till en elev har kommit till skolan med en jättegryta med rätten Dolma som bestod av kyckling, auberginer, bönor , lök, tomater, ris och massa mer.
Det var jättegott och så himla trevligt. Tydligen händer sånt här då och då i det sociala Kurdistan!