I min jakt på att försöka lära mig och förstå så mycket som möjligt om den kurdiska kulturen och självständighetskampen så ville jag göra ett besök hos pkk-gerillan i Qandilbergen.
Med lite kontakter så lyckades vi komma in i PKK Land som är en del av nordöstra Irak i gränstrakterna mot Iran i öst och i norr mot Turkiet. Vi passerade ett antal checkpoints där vi visste vad vi skulle säga för att komma vidare.
Det var otroligt vackra höga 2000 meters berg med vackra dalgångar som gjort denna plats till ett perfekt ställe för en gerilla att operera. Denna gerilla som terroriststämplats av Turkiet, USA, EU och Nato har agerat i de här bergen sen slutet av 70-talet. Deras kamp är i första hand för att kurderna i Turkiet ska få kulturella och politiska rättigheter och att garantera detta genom att fastställa det faktum att kurderna är ett eget folk i den turkiska grundlagen.
Den här kampen har blivit blodig genom åren. Turkar har dött och ännu fler civila kurder har fått sätta livet till för den här kampen.
Nu har kurderna i Turkiet fått tillåtelse att behålla sitt språk och att kurdiska får läras ut i skolan i de kurdiska områdena i södra Turkiet. förhandlingar har påbörjats med kurdernas ledare Öcalan som har suttit 15 år i turkiskt fängelse. Samtidigt är Turkiet de land som just nu fängslar och förstör arbetet för journalister mer än något annat land i världen. Vad som är rätt och fel i denna historia är inte alltid så lätt att se.

Jag har försökt att komma nära en del av svaret genom att åka och hälsa på PKK i Qandilbergen. Det blev ett möte som jag aldrig kommer att glömma. Vi satt och pratade i solen och drack med 3 stycken gerillasoldater. Först hade vi fått lämna ifrån oss våra systemkameror vid en checkpoint men när vi sen mötte pkk’arna och jag frågade om det var ok att fota så svarade de ja. Jag hade ju kvar min iphone!
Vi hade en tolk med oss och efter ett tag anslöt en soldat som kunde bra engelska. Vi satt och pratade om allt möjligt. Jag kunde ställa vilka frågor jag ville och det kom tydliga och enkla svar.
Bla frågade jag om vad de vill att jag skulle berätta om för mina vänner om PKK.
– Vi är inte marxister, vi är inte kommunister. Vi kämpar för mänskliga rättigheter världen över. Demokrati och ekologi är en centrala frågor för oss i PKK. Det är dessa frågor som vi vill nå ut med.
De fortsatte att berätta om det enkla jämlika livet de lever mellan kvinnor och män och hur de fått lämna sina familjer och skapat den nya PKK familjen. d elever i bergen där de blir till svåra mål.
– Turkiet flyger in på kurdiskt och just här Irakiskt flygrum och bombar och skjuter för att stoppa vår verksamhet. De kommer med helikoptrar och F-16 plan och bombar inne i ett annat land och världen ser bara på.
På vägen in i pkk området har vi sett tre bombade hus och ett bombhål mitt i vägen.
De PKK människorna vi mötte och samtalade med i ett par timmar utstrålade en sån harmoni och sådan kunskap om världspolitik att jag blev mäkta imponerad. Det var så skönt och intressant att sitta där och dricka te med dessa hängivna människor. En efter en dök de upp ur landskapet. Först såg vi inte någon sen hade vi efter ett tag hälsat på 10 talet gerilla-soldater som kom från ingenstans.
Vi åkte vidare och vi hade fått instruktioner hur vi skulle åka för att hitta deras kyrkogård. Där låg 300 pkk soldater begravda. Den yngsta var 16 år.
Vi lämnade de vackra Qandilbergen med en inbjudan att komma tillbaka till nyårsfirandet som skulle vara veckan efter.
Jag var verkligen fylld av vårt samtal när vi åkte iväg vidare mot nya äventyr. Dessa människor har något speciellt och jag ska försöka att komma på vad det är.