Häromkvällen hamnade jag på en konsert där jag fick höra Daf trumma för första gången live i mtt liv. Detta urgamla instrument som finns över hela Mellanöstern. Det kändes suggestivt och jag ville spara tillfället så det blev en liten film.

Att vandra runt i stan och bara kolla på alla fantasifulla hus är så kul. Det verkar som att byggnadsnämnden har fått ledigt eller så är det de som inspirerar människor att bygga precis som man själv vill. Hel,halv,kvartsvåningar avlöser vinklar, rundlar och öppna ytor till en oändlig samling spännande boendeformer. Husen som är på de här bilderna är från de lite finare kvarteren men det konstiga är att fantasin får flöda i alla samhällsklassers boenden. Klart det finns fattigare ställen i stan också men generellt så är det en för mig överraskande hög standard. Undrar hur människors själar påverkas av att bo i dessa underfundiga spännande kreativa hus? Nåt måste väl ändå hända i själen.

På helgerna åker väldigt många människor upp i bergen för att grilla och träffa vänner. Man lämnar den varma staden och kommer ut i naturen. Lite iallafall. Man sätter sig vid en vägkant och tar fram grillen och filten. Dricker en hel del vodka och sjunger! Inte alla förstås men det hör till på nåt sätt. Både att sjunga och dricka alkohol. I Sverige går man ut på puben och restauranger men det är inte lika vanligt här. Det finns inte så jätte många ställen där alkohol serveras så då dra man till bergen istället.

Jag har lagt till några bilder i galleriet också för de som vill se.

-Henrik, svarar jag i telefon och en harang på kurdiska kommer som svar i en halvminut. Do you speak english frågar jag ödmjukt , det blir tyst och sen klick. Det går några minuter och

-Henrik, svarar jag i telefon och en harang på kurdiska kommer som svar i en halvminut. Do you speak english frågar jag ödmjukt , det blir tyst och sen klick. Jag börjar undra och sen när det en tredje gång ringer:

-Henrik, svarar jag i telefon och ytterligare en harang på kurdiska kommer som svar . Do you speak english frågar jag nästan lika  ödmjukt den här gången , det blir tyst och sen klick.
Jag börjar ana ett system och frågar några lärare vad det kan vara?
Då visar det sig att mitt telenr står på det papper som de 28 nya eleverna har fått med sig för att gå  tillbaka med till sina tidigare skolor för att få med sig avgångsbetyg tillbaka till vår skola. Det är förvånade rektorer runt om i stan som bara försöker bekräfta för mig att deras fd elev har varit  elev just hos dem, och så svarar jag, en helt förvirrad svensk man…
25 to go alltså men undrar om de kommer fatta min tafatta hänvisning dit de ska egentligen ska ringa …
Annars så är det rätt kul att planera ett arbete om skola förr och nu och här och där med de andra lärarna: Favoritmagistern Caligula dammas av och det ska bli så spännande att diskutera filmen Hets med eleverna. Undrar hur den kommer att uppfattas?

Red security heter ett område som ligger mitt i staden. Det var hit Saddam skickade de som öppet kritiserade diktatorn. I början av åttiotalet byggdes kvarteret. Man byggde ett centrum för tortyr och rum för systematiserade våldtäkter.
1991 kunde demonstranter storma detta ökända och fruktansvärda ställe och driva ut  den irakiska säkerhetspolisen efter ett tredagars fruktansvärt krig.

Ikväll var jag där. Jag var där i Red security och känner i att bitar av min förståelse av var jag egentligen har hamnat pusslas samman dag för dag.

Idag har Red Security blivit ett museum, café och konstgalleri bla. Man har bevarat det nästan som det var för 20 år sedan. Skillnaden är att nu hyllas livet, människors kreativitet och sociala förmågor innanför dessa kulhålsmurar där förut död och tortyr var ledsagare.
Ikväll var jag där för att lyssna på en konsert till minnet av en av Kurdistans mest kända musiker, Ewarey Kawran. Denna man skrev musik och tolkade sin samtid på ett sätt som gjorde honom till den svåra tidens hjälte. Men givetvis så var hans regimkritik farlig. En dag greps han för en fejkad stöld och avrättades, veckorna före oppositionen började vinna mark och slå ner Saddams trupper. Han var så nära att överleva den tiden som han sjöng om i sina sånger.
Ikväll var det konsert bland murarna och tortyrkamrarna. Musiker tolkade hans det smärtsamma lidandet i hans musik i den varma sommarkvällen och jag fick vara med om det. Det var verkligen en stark upplevelse som var så konkret men samtidigt så ofattbar,
Så som livet kan vara.

Jag har hört att man får höra sanningen av taxichaufförer och små barn. Jag funderar på om det stämmer.
I Slemani åker vi som är utan egen bil taxi eller buss. Det kostar 3000-5000 dinarer var man än ska i stan. Det blir ca 2-4 dollar. Jag åker taxi till jobbet och vi åker taxi till möten. Vi åkte till och med taxi till huvudstaden Erbil. Det är en sträcka som är knappt 20 mil. Då går man till en taxiterminal och väntar vid Erbilskylten tills man fyllt en bil så drar man sen iväg i en hiskelig fart, gärna 160 km /h. Sen hoppar man av och betalar ca 17 dollar per person för sträckan man åkt.

Ja vi gör olika i olika delar av världen.
Samtalen med chaufförerna är roliga. De är så olika varje gång. Vi har de som är knäpp tysta och verkar smått rädda eller kanske mer ointresserade av en till europé som inte kan snacka språket. Vad vet jag ? En del pratar oavbrutet kurdiska i 10 min. Jag viftar med händerna och förklarar att jag inte fattar men vad gör det vi kan skratta ihop iallafall. Så finns de där som är bra på engelska och stolt vill berätta om sin älskade stad. Ja det händer alltid något. Som idag. Jag och kollegan Salam hoppar in i taxin berättar var vi ska. Nästan direkt frågar chauffören Salam  om han får fråga hur gammal jag är. Ja visst säger jag till Salam.
-Jag tror han är 70-80 år, säger chaffisen och tittar på mig i baksätet i backspegeln. 
Jag börjar skratta gott och så ler han lite generat när han får höra min ålder. Tänk vad olika vi ser ut och vilka symboler vi tolkar in i åldersletandet. Mitt vita hår fick honom att helt tappa begreppen. Jag själv har gissat helt fel ålder på mustaschkillarna på skolan som är 19 och jag tror 32 osv.
Men tillbaka till vår chaffis:
29 gissar jag , sa jag. Han häpnade jag gissade helt rätt denna gång.

Först så måste jag berätta igen att torsdagskväll är detsamma som er vanliga fredagskväll. Vi börjar helgandet en dag före nämligen. Så på söndag är det full fart på oss igen!
En torsdagkväll börjades på Caffe 11 med en fika med den lokala styrelsen för folkhögskolan. Det var ett skönt gäng med med olika personligheter. Jag fick berätta om arbetet på skolan och de lovar att stötta så gott de kan. En kille i styrelsen har bott i USA flera år och driver en oberoende tidning här i pappersform och digitalt. En klart viktig kanal och tydligen har det även blivit ett ställe man kan lära sig engelska på också. http://www.awatnews.com/
Efter fikan fick jag hänga med ett gäng för att kolla på en ny lägenhet. Den ligger mitt i stan och folklivet och framförallt så har jag en minaret precis utanför fönstret. Det är en shia moské som skulle bli min granne isåfall. Tydligen så är det färre böneutrop i en sådan moské än en Sunnimoské. Utropen sker fem ggr om dagen med  början klockan 0400 och sen varje timme tills man verkligen har hoppat ur sängen. Hm jag får nog ta mig en funderare men fördelarna är många med  den här lägenheten så vi får se.
Sen fortsatte jag med nya vänner till kinakrogen!
– För tio år sen kunde man inte tänka sig att det skulle kunna vara en kinarestaurang här i stan, säger en i gänget. Då styrde fortfarande Saddam livet. Förändringen har gått relativt fort.
Maten var riktigt god, nästan så bra som i Kina. Vi satt där och snackade om politik, religion , Sverige och massa mer. Alla i det här gänget är journalister och brinner för att berätta för omvärlden om det lokala eller om stora internationella frågor. En kille hade precis kommit tillbaka efter 15 dagars reportageresa mitt inne i Syrien. Han har gjort film och skrivit artiklar mitt i ett krig. Han berättar hur man skjuter sönder vattenreservoar som varje morgon för civilbefolkningen och där vattnet förgiftas. Där prickskyttar skjuter på allt som rör sig och rädslan och fruktan som människor lever med hela tiden. Jag ska få länken senare till filmen när filmen är klar.
Vi fortsatte kvällen med att gå til ett tehus. Där satt killar och män i den sköna natten och pratade ,drack te och rökte vattenpipa. Det kändes väldigt trevligt och socialt och konstigt för här var det inga kvinnor. Mina följeslagare berättar att det finns andra tehus  /cafeer där det är mer vanligt men just här så är det bara män. Jag funderade på hur det skulle vara där hemma,med ett ställe där bara män möts, hur skulle det påverka relationer och samtal?

Nu har skolan smygstartat. De eleverna som gick förra året har börjat och här får man börja med att pyssla om sitt skolhus. Man städar, möblerar om , hinner skoja och snacka med sina kompisar och lärare och det kändes bra för mig att på detta sätt lära känna några killar och tjejer.
De jag lättast kan prata med är förstås de som kan prata engelska. Det är rätt många som kan lite,lite engelska och sen finns det några som är riktigt bra på engelska. Det är de som har vuxit upp i Finland, Sverige och Tyskland tex. De vars föräldrar som  fick fly Saddams kurdiska utrensningar. Nu är det många kurder som väljer att återkomma hem då Iraks Kurdistan har blivit ett mycket bättre ställe  leva på igen.
Men ungdomar berättar om att det inte är så lätt att komma hem. En tjej jag pratade med idag berättar att hon hamnade i Finland när hon var 1 år och nu när hon är 20 flyttar hon till Kurdistan. Det känns svårt att smälta in i samhället när man lärt sig att leva i en helt annan kultur. De  kan se fördelar i båda sätten att leva och försöker på något sätt att mixa ihop erfarenheterna till eget livsrecept.
Det är så intressant och kul att snacka med de här mogna ungdomarna som har så mycket liv, lust och längtan i sig.

I fredags så stack jag ut  där jag bor till kvarteren på andra sidan gatan. Det närmade sig 30 grader så det var lite mänskligare att vara ute och röra på sig. Jag tog med min kamera för att upptäcka genom linsen. Fredag är ju en helt ledig dag för kurderna. En del går till fredagsbönen men långt ifrån alla. Samhället är mer sekulariserat än jag trodde. Men lugnet på en fredagseftermiddag i i stan är så påtagligt. Alla rör sig sakta, stannar gärna till och pratar, sitter ner i gathörn och snackar med grannarna, barnen är ute och leker och det känns helt enkelt bra.
Många är verkligen sociala och vill komma fram och prata med mig. Det handlar inte om försäljning eller på nåt annat försök till utnyttjande av en något vilsen europé. För de jag hittills har mött så handlar det om äkta nyfikenhet och bara att det är kul att snacka. De bjuder på mat och på sig själva. Jag har suttit i parker med människor där vi inte har något gemensamt språk förutom kroppsspråket och ”snackat” i en timme och framförallt fyllt tiden med skratt.

Jag försöker förstå mig på den här bloggen och har nu börjat ladda upp bilder i galleriet. Kolla gärna in där om lusten faller på.