Jag har hört att man får höra sanningen av taxichaufförer och små barn. Jag funderar på om det stämmer.
I Slemani åker vi som är utan egen bil taxi eller buss. Det kostar 3000-5000 dinarer var man än ska i stan. Det blir ca 2-4 dollar. Jag åker taxi till jobbet och vi åker taxi till möten. Vi åkte till och med taxi till huvudstaden Erbil. Det är en sträcka som är knappt 20 mil. Då går man till en taxiterminal och väntar vid Erbilskylten tills man fyllt en bil så drar man sen iväg i en hiskelig fart, gärna 160 km /h. Sen hoppar man av och betalar ca 17 dollar per person för sträckan man åkt.

Ja vi gör olika i olika delar av världen.
Samtalen med chaufförerna är roliga. De är så olika varje gång. Vi har de som är knäpp tysta och verkar smått rädda eller kanske mer ointresserade av en till europé som inte kan snacka språket. Vad vet jag ? En del pratar oavbrutet kurdiska i 10 min. Jag viftar med händerna och förklarar att jag inte fattar men vad gör det vi kan skratta ihop iallafall. Så finns de där som är bra på engelska och stolt vill berätta om sin älskade stad. Ja det händer alltid något. Som idag. Jag och kollegan Salam hoppar in i taxin berättar var vi ska. Nästan direkt frågar chauffören Salam  om han får fråga hur gammal jag är. Ja visst säger jag till Salam.
-Jag tror han är 70-80 år, säger chaffisen och tittar på mig i baksätet i backspegeln. 
Jag börjar skratta gott och så ler han lite generat när han får höra min ålder. Tänk vad olika vi ser ut och vilka symboler vi tolkar in i åldersletandet. Mitt vita hår fick honom att helt tappa begreppen. Jag själv har gissat helt fel ålder på mustaschkillarna på skolan som är 19 och jag tror 32 osv.
Men tillbaka till vår chaffis:
29 gissar jag , sa jag. Han häpnade jag gissade helt rätt denna gång.

Först så måste jag berätta igen att torsdagskväll är detsamma som er vanliga fredagskväll. Vi börjar helgandet en dag före nämligen. Så på söndag är det full fart på oss igen!
En torsdagkväll börjades på Caffe 11 med en fika med den lokala styrelsen för folkhögskolan. Det var ett skönt gäng med med olika personligheter. Jag fick berätta om arbetet på skolan och de lovar att stötta så gott de kan. En kille i styrelsen har bott i USA flera år och driver en oberoende tidning här i pappersform och digitalt. En klart viktig kanal och tydligen har det även blivit ett ställe man kan lära sig engelska på också. http://www.awatnews.com/
Efter fikan fick jag hänga med ett gäng för att kolla på en ny lägenhet. Den ligger mitt i stan och folklivet och framförallt så har jag en minaret precis utanför fönstret. Det är en shia moské som skulle bli min granne isåfall. Tydligen så är det färre böneutrop i en sådan moské än en Sunnimoské. Utropen sker fem ggr om dagen med  början klockan 0400 och sen varje timme tills man verkligen har hoppat ur sängen. Hm jag får nog ta mig en funderare men fördelarna är många med  den här lägenheten så vi får se.
Sen fortsatte jag med nya vänner till kinakrogen!
– För tio år sen kunde man inte tänka sig att det skulle kunna vara en kinarestaurang här i stan, säger en i gänget. Då styrde fortfarande Saddam livet. Förändringen har gått relativt fort.
Maten var riktigt god, nästan så bra som i Kina. Vi satt där och snackade om politik, religion , Sverige och massa mer. Alla i det här gänget är journalister och brinner för att berätta för omvärlden om det lokala eller om stora internationella frågor. En kille hade precis kommit tillbaka efter 15 dagars reportageresa mitt inne i Syrien. Han har gjort film och skrivit artiklar mitt i ett krig. Han berättar hur man skjuter sönder vattenreservoar som varje morgon för civilbefolkningen och där vattnet förgiftas. Där prickskyttar skjuter på allt som rör sig och rädslan och fruktan som människor lever med hela tiden. Jag ska få länken senare till filmen när filmen är klar.
Vi fortsatte kvällen med att gå til ett tehus. Där satt killar och män i den sköna natten och pratade ,drack te och rökte vattenpipa. Det kändes väldigt trevligt och socialt och konstigt för här var det inga kvinnor. Mina följeslagare berättar att det finns andra tehus  /cafeer där det är mer vanligt men just här så är det bara män. Jag funderade på hur det skulle vara där hemma,med ett ställe där bara män möts, hur skulle det påverka relationer och samtal?

Nu har skolan smygstartat. De eleverna som gick förra året har börjat och här får man börja med att pyssla om sitt skolhus. Man städar, möblerar om , hinner skoja och snacka med sina kompisar och lärare och det kändes bra för mig att på detta sätt lära känna några killar och tjejer.
De jag lättast kan prata med är förstås de som kan prata engelska. Det är rätt många som kan lite,lite engelska och sen finns det några som är riktigt bra på engelska. Det är de som har vuxit upp i Finland, Sverige och Tyskland tex. De vars föräldrar som  fick fly Saddams kurdiska utrensningar. Nu är det många kurder som väljer att återkomma hem då Iraks Kurdistan har blivit ett mycket bättre ställe  leva på igen.
Men ungdomar berättar om att det inte är så lätt att komma hem. En tjej jag pratade med idag berättar att hon hamnade i Finland när hon var 1 år och nu när hon är 20 flyttar hon till Kurdistan. Det känns svårt att smälta in i samhället när man lärt sig att leva i en helt annan kultur. De  kan se fördelar i båda sätten att leva och försöker på något sätt att mixa ihop erfarenheterna till eget livsrecept.
Det är så intressant och kul att snacka med de här mogna ungdomarna som har så mycket liv, lust och längtan i sig.

I fredags så stack jag ut  där jag bor till kvarteren på andra sidan gatan. Det närmade sig 30 grader så det var lite mänskligare att vara ute och röra på sig. Jag tog med min kamera för att upptäcka genom linsen. Fredag är ju en helt ledig dag för kurderna. En del går till fredagsbönen men långt ifrån alla. Samhället är mer sekulariserat än jag trodde. Men lugnet på en fredagseftermiddag i i stan är så påtagligt. Alla rör sig sakta, stannar gärna till och pratar, sitter ner i gathörn och snackar med grannarna, barnen är ute och leker och det känns helt enkelt bra.
Många är verkligen sociala och vill komma fram och prata med mig. Det handlar inte om försäljning eller på nåt annat försök till utnyttjande av en något vilsen europé. För de jag hittills har mött så handlar det om äkta nyfikenhet och bara att det är kul att snacka. De bjuder på mat och på sig själva. Jag har suttit i parker med människor där vi inte har något gemensamt språk förutom kroppsspråket och ”snackat” i en timme och framförallt fyllt tiden med skratt.

Jag försöker förstå mig på den här bloggen och har nu börjat ladda upp bilder i galleriet. Kolla gärna in där om lusten faller på.

Under två eftermiddagar och en kväll har vi intervjuat blivande elever som vill börja på ASO folkhögskola. Närmare 30 intervjuer av nyfikna,positiva,undrande unga människor har vi hittills hunnit med. Man har tidigare kommit överens med utbildningsministeriet om kriterier för att bli antagen är att det ska ha gått 3 år sen man pluggade senast och att man ska börja på 10 nivån ( ungerfär vårt gymnasium) och studera i tre år på skolan. Skolan är till för de som saknar år 10,11 och 12. Man ger chansen till 60% tjejer för att börja utjämna könsfördelningen i skolvärlden . Handikappade har förtur till utbildningen och givetvis ska studierna vid folkhögskolan vara gratis.
Att få sitta och lyssna och även fråga de sökande om tankarna med vidare studier och höra om orsaker till tidigare avhopp från skolor och längtan efter att få komma till en annan sorts skolform kändes stort och viktigt. Jag blev nog mest tagen av tjejen som kom tillbaka idag igen och då hade hon med sin storebrorsa som skulle hjälpa henne att förklara varför hon verkligen bara måste få bli antagen. Tjejen hade vårt att berätta själv om koncentrationssvårigheter, en  lättare förlamning av delar av kroppen, om hur fel hela hennes skoltid varit. Att då höra hur varmt och  insiktsfullt storebror beskrev sin lillasysters bekymmer och hur familjen själva har diagnostiserat  och gissar att dyslexi är ett av problemen, då kändes det jag verkligen är med om något viktigt. Jag hoppas nu att vi verkligen kan ge henne chansen till en studieplats det ska avgöras efter en närmare medicinsk undersökning ang.hennes handikapp.

Att passera marknaden för att fylla på med godsaker känns väldigt trevligt.sen kan jag passa på att önska er god helg där hemma för nu är vi lediga två dagar. Så funkar det här långtbortistan.

Idag blev det en tur till det kurdiranska migrationsverket för att fixa uppehållstillstånd. Efter att ha besökt en mängd av små kontor i byggnaden och en hel del långa köer som man blir framvinkad i för att man är två meter lång och ser rätt så okurdisk ut så fick jag mitt nya tillstånd och  ID kort. Nu får jag jobba och leva här ett tag.
Annars så är det massa förhandlingar med utbildningschefer, och kontakt med ministeriefolk för att få allt på plats för skolstart. Det är en diplomatiutmaning men det gillar jag! Men ibland kan man fundera hur många nivåer ett beslut behöver passera för att få en liten kråka längst ner på pappret.

Men som en kurd berättade:
-We don’t have any unemployment here, we have instead overemployed people. Flera människor på ett jobb som liksom hänger runt på samma kontor och är trevliga! Den här frågan får jag allt undersöka lite mer senare.

Caffe 11 på en bakgata rätt nära stadens mitt har nu fått en till
stammis tror jag. Ett café med atmosfär, goda mackor och helt underbara oliver. Här samlas visst stans kulturmänniskor och här kan det dyka upp författarkvällar och livemusik. Jag sitter under vinrankor och hittade en bok om bombningarna i Halabja för 24 år sen. Saddam skulle hämnas kurder som inte ville strida mot Iran. Det är en stark fotobok som berättar om fruktansvärda kemiska gasattacker där mer än 5000 de flesta civila dog. Jag tror Halabja ligger 15 mil bort från den oas där jag idag sitter och funderar hur sjuk denna värld kan vara.
Så lyfter jag blicken igen och det ger mig motbilden. Hur relativt snabbt världen också kan förändras till något helt annat även om ärr alltid består.

Kom hem rätt tidigt efter jobbet idag och sen gick jag till affären. Köpte lite morötter, lök , kryddor yoghurt köttfärs pasta och lite god frukt. Sen hem till min lilla nyinflyttade lägenhet. Mm maten blev riktig god. Lyssnar lite på Bowie, diskar. Kollar mail funderar på att lägga mig tidigt ikväll.
Vardag i Kurdistan. Rätt så lika egentligen. På ett sätt. Och sen så grymt olika på all andra sätt.
Det är som man vill se det. Godafton

En ny upptäckardag och denna dag vandrade jag runt i den gigantiska basaren mitt i staden. Här kan man hitta allt i ett mycket välorganiserat kaos. Gränden där knappförsäljarna står på rad granne med rörmokarna och där höns slaktas bredvid
 lammen. Kryddofterna och ljuden förstärker en härlig mosaik av liv. Människor ler och vill gärna visa, berätta och fotas.
Hit kommer jag att återvända.